Fru talman! I bostadsutskottets betänkande
1993/94:BoU3 behandlas frågan om höjd ränta för
åren 1994--1996 för vissa bostadshus.
Betoningen på ''vissa bostadshus'' bör, om rättvisan
skall fram, bokstavligt talat litet närmare beskådas.
De nu föreslagna besparingarna berör som bekant
endast vissa årgångar och vissa bostadsformer.
Därför blir det ett synnerligen orättvist förslag, som
drabbar endast vissa. Det är de som råkar bo i här
aktuella bostadsbestånd, oavsett om det är
hyresgäster, bostadsrättsinnehavare eller
egnahemsägare, som regeringen har stannat för att
brandskatta.
Vilket av partierna i den nu sittande
regeringskretsen som slutligen vann dragkampen
kanske vi kan få besked om i dagens debatt. Jag har
sett många inlägg, och det finns tydligen många
tolkningar och även sägner, som en diktare säger i
en av sina visor. Kan Mikael Odenberg möjligen i
dag här ge riksdagen och väljarna ett klart besked
om vilket av partierna i regeringen det är som har
fört frågan i hamn? Vilket av de fyra partierna kan
alltså offentligt få ta åt sig äran av att slutligen ha
vunnit dragkampen om hur upplägget beträffande
de här 3 miljarderna skulle ske?
Fru talman! En neddragning med 3 miljarder
kronor anser vi i nuläget vara oförsvarlig. Samtidigt
konstaterar vi att besparingar på hela
räntebidragsdelen rör sig om i storleksordningen 20
miljarder kronor på grund av att byggandet
drastiskt minskat till följd av regeringens vilda
framfart.
Förslaget gäller att vi skall spara oss ur krisen. Nu
är det alltså 3 miljarder som skall sparas. Förslaget
är från rättvisesynpunkt förkastligt. Men det
ursprungliga förslaget var än värre till sin
utformning. Nu tar man från regeringens sida något
längre tid på sig för att genomföra besparingar.
Men förr eller senare, dock senast inom tre år, skall
resterande räntebidragsdel och därmed en nota om
totalt inte mindre än 3 miljarder kronor betalas av
nämnda grupper. Snaran dras åt. Om strypningen
sker snabbt eller långsamt lär kvitta enligt dem som
kan den här frågeställningen. Många bedömare
anser det vara en mera plågsam procedur med en
lång och utdragen process.
Fru talman! Än värre är att den borgerliga
regeringen som en extra liten krydda serverar
brasklappen att aviseringar om ytterligare
indragning av räntebidrag kan förväntas även efter
år 1996. Vi får väl hoppas att väljarna får upp
ögonen och att de på ett så smidigt sätt som möjligt
avpolletterar regeringen Carl Bildt i september
månad 1994.
Betalningsansvaret drabbar inte alla boende i vårt
land, som jag tidigare sagt. Det drabbar i stället ett
visst antal utvalda och utsedda som råkar bo i ett
visst bostadsbestånd byggt vid en viss tidpunkt.
Inför kommande riksdagsbeslut -- alltså dagens
beslut här i riksdagen -- om dessa besparingar har
vi inom bostadsutskottet utsatts för ett intensivt
bombardemang bestående av en omfattande
korrespondens och uppvaktningar från många håll.
Så sent som i går eftermiddag var representanter för
ett antal bostadsrättsföreningar på besök här i
Riksdagshuset för att hinna prata förstånd med de
borgerliga och Ny demokrati för att förmå berörda
att ändra sig i sista stund.
Fru talman! Jag hade en dröm i natt, och jag hade
hoppats att den drömmen var sann. Drömmen
bestod i att Mikael Odenberg och de borgerliga,
inklusive Ny demokrati, hade insett följderna av
sitt handlande och att man därmed skulle frångå sitt
tidigare beslut och följa vår reservation. Drömmen
om en tillnyktring i det borgerliga lägret var tyvärr
inte en sanndröm. Sedan råkade jag dessutom titta
i almanackan. Jag såg då att Oskar har namnsdag
i dag och tänkte att nu vill de borgerliga ge Oskar
Lindkvist en namnsdagspresent bestående av att
man ruckade på tidigare positioner. Tyvärr är väl
dörren stängd.
För tusentals bostadsrättsinnehavare, hyresgäster
och andra boende har det här blivit en ständigt
återkommande mardröm. De här människornas
sits är allt annat än avundsvärd. De har utan tvekan
drabbats av snabbt ökade hyreskostnader som
tenderar att bli nästan ett inferno för de närmast
berörda. Det kan inte finnas minsta tvivel om att
många bostadsrättsinnehavare, hyresgäster och
övriga berörda boende har det synnerligen
bekymmersamt i dessa tider.
En av de uppvaktande sade i går: Vi spelar inte
längre på samma spelplan, dvs. den borgerliga
bostadspolitiken har på kort tid förändrats och
förvärrats så till den milda grad att många inte
känner igen sig. Utgångsläget är så radikalt
förändrat att man helt enkelt inte längre klarar av
att betala de starkt höjda hyrorna. Dessutom kan
många i förväg utläsa att den och den månaden eller
det och det året tvingas man i den och den
bostadsrättsföreningen att gå i konkurs på grund av
räntebidragens snabba nedtrappning.
Fru talman! Vårt alternativ är att vi först och främst
avvisar regeringens förslag om indragningar vad
avser de här aktuella åren. Desutom bör en
kommande besparing fördelas rättvist. Med andra
ord bör, ja, måste, alla vara med och betala och
därmed bära bördorna. Det gäller att vi solidariskt
bär bördorna rättvist. Regeringspartierna
uppbackade av Dan Eriksson i Stockholm och Ny
demokrati avvisar vårt alternativ.
Känner inte Mikael Odenberg, Dan Eriksson och
deras anhängare av kritiken gentemot indragningen
av de föreslagna 3 miljarderna? Känner inte Mikael
Odenberg och regeringspartierna kravet från de
drabbade? Hör ni inte ropen på förändringar av den
förda regeringspolitiken skalla? Det är inte bara de
s.k. särintressena, dvs. de boende, som protesterar.
Hyresgäströrelsen är en av många
intresseorganisationer som på ett tidigt stadium för
sin del klart har deklarerat var man står.
Hyresgästerna har med kalla siffror och statistik
avvisat framlagda förslag med hänvisning till de
orättvisa följderna av regeringens
besparingsåtgärder.
Jag skulle kunna räkna upp en rad organisationer
och andra intressenter som är djupt oroade över att
regeringen inte lyssnar på det som sägs ute i
bygderna.
Fru talman! Därutöver har en rad andra kritiker
sagt sitt. Bostadsforskare, finansanalytiker och en
rad ekonomer har nämligen fört fram sin kritik mot
den förda bostadspolitiken. Vid utskottets hearing
om bostäder fanns det ett genomgående drag av
misstro och kritik från nära nog alla håll. Kan det
vara tillfälligheter, eller lyssnar man i det borgerliga
lägret inte på opinioner?
Fru talman! Det är förresten rätt intressant att
konstatera att det numera allt oftare är företrädare
för Moderata samlingspartiet som vi möter i
bostadsdebatterna. Oavsett om vi ställer en fråga
till socialministern eller någon annan minister
hamnar ärendet hos skatteminister Bo Lundgren,
som då har att svara på frågan -- även om ärendet
alltså hör till en annan ministers revir eller
kompetensområde. Det är en iakttagelse som blir
allt vanligare. Med andra ord är det de konservativa
krafterna, med Moderaterna i spetsen, som i
regeringskretsen getts huvudansvaret för att så
snabbt som möjligt rasera och slakta den sociala
välfärdspolitiken, även på boendets område.
Mittenpartierna har kapitulerat och lägger sig platt
på magen för att låta sig köras över av de nyliberala
och konservativa strategerna i kanslihuset. Nu när
Bostadsdepartementet är nedlagt och
branschorganisationer och folk i gemen börjar få
upp ögonen för det skedda, ja, då är det redan för
sent. För sent skall syndarn vakna kan man
möjligen i sammanhanget åberopa.
Regeringens avvisande hållning till att utse en
ansvarig minister för att löpande hålla kontakterna
med berörda branschorganisationer börjar nu ge
märkbara och synbara resultat.
Kreditförsörjningen och bankernas avvisande
attityd till att finansiera angelägna projekt ute i
landet drar man från regeringens sida en tystnadens
slöja över.
Fru talman! Borde inte regeringen ta ett ordentligt
resonemang med banker och andra
finansieringsinstitut för att ro hem en rad projekt
och rädda jobben i tider som vi nu möter? Även här
visar regeringen sin oförmåga och sin inkompetens
när det gäller att ta initiativ till åtgärder för att
kunna genomföra ett byggande som trots allt
behövs både i tätort och i glesbygd.
Systemskiftet inom bostadspolitiken har på kort tid
resulterat i kraftigt höjda boendekostnader,
nedgång på fastighetsmarknaden och ett ras i
byggandet. Raset medför att vi går mot en
byggarbetslöshet av sällan skådat slag kommande
vintersäsong. Ända uppemot 48 000--50 000
byggjobbare kommer att förvägras jobb i år. I min
egen valkrets, Värmland, kommer nära hälften av
alla byggjobbare att tvingas gå sysslolösa. Vissa
orter, som t.ex. Hagfors, har drabbats dubbelt hårt
på grund av en kombination av åtgärder som med
fog kan kritiseras. Näringsministern och
bostadsministern har i en ohelig allians närapå
lyckats släcka alla jullyktor inför kommande
julhelg i dessa trakter. Julefriden lägrar sig minsann
inte över våra marker och min hembygd nu när
julesnön och mörkret sänker sig över bygden.
Fru talman! Bygginvesteringarna inom landet
förväntas sjunka med ca 40 % i år och med 55 %
nästa år. Så sent som i går fick vi en skrivelse från
Arkitektförbundet, där man är djupt orolig för
framtiden. Skall byggandets spjutspets helt slås ut,
är deras fråga till oss i utskottet. Vad säger Mikael
Odenberg om det? På punkt efter punkt har de
utlovade vallöftena strandat. Detta sker i
kombination med en politik som är förödande för
landet och dess invånare.
Magistrar är de som brukar ge betyg. Ett sämre
betyg än det som nu utfärdas i samband med
juluppehållet lär vara svårt att finna. De allra flesta
ministrar i Bildts ministär har av en majoritet av
landets olika experter getts klara underbetyg.
Kvarsittning i skamvrån som en direkt straffpåföljd
är en allmän rekommendation utifrån bygderna.
Det är en lämplig åtgärd, fru talman.
Tänker Mikael Odenberg och hans allierade
vänner -- där inbegriper jag även Ny demokrati --
fortsätta nedrustningen i all oändlig framtid?
Känner ni inte ansvar för landet och för de många
bostadsrättsinnehavare som nu går sitt öde till
mötes?
Alla aktioner, alla jobb som
kronofogdemyndigheten i dag har och de
vräkningar som vi dagligen möter är ju en direkt
följd av er politik. Både Boverket och
Konsumentverket konstaterar att denna
konkursvågs like aldrig tidigare skådats. Det är en
konkursvåg som är svår att stoppa och som indirekt
härstammar bl.a. från en snabb indragning av
räntestödet.
Enskilda fondkommissionen har räknat ut att varje
sparad miljard kostar staten 3--5 miljarder,
eftersom konkurserna för fastighetsägare och
bostadsrättsföreningar ökar och därmed bankernas
förluster. Notan hamnar förr eller senare hos staten
på ett eller annat sätt, och det är vi som får betala.
Fru talman! Det betänkande vi i dag behandlar är
inte särskilt stort till omfånget, men
konsekvenserna av den ena indragna miljarden
efter den andra är beklämmande och borde mana
oss alla till eftertanke. Det borde mana Mikael
Odenberg, Dan Eriksson och alla andra till en
verklig tankeställare. Utvecklingen är närmast
skrämmande, och följderna är svåra att överblicka.
Jag är rädd att följderna kommer att kännas lång,
lång tid framöver för dem som olyckligtvis drabbats
av regeringens bannbulla och dess förda politik.
Varför lyssnar man i det borgerliga lägret inte till
kritiker från skilda håll? Varför rattar och kör man
ensidigt den enda vägens politik? Jag hoppas att
Mikael Odenberg i dag kan ge svar på frågan varför
man slår dövörat till och inte lyssnar på de tusentals
och åter tusentals hyresgäster,
bostadsrättsinnehavare och egnahemsägare som i
dag känner stark oro inför morgondagen.
Slutligen, fru talman, yrkar jag bifall till de två
socialdemokratiska reservationerna nr 1 och 2 som
finns fogade till bostadsutskottets betänkande
BoU3.