Fru talman! Nu börjar man känna igen Magnus
Persson. Hans inledningsanförande var litet
högtravande parlamentariskt, men nu börjar de
gamla torgmötestakterna komma fram. När man
går en guidad tur i Riksdagshuset kan man ibland
höra att guiden säger: Där borta på andra sidan
bankhallen går riksdagsmannen Persson i Karlstad
med huvudet under den ena armen och det
socialdemokratiska partiprogrammet under den
andra.
Det går inte att misstolka krisöverenskommelsen,
Magnus Persson. Det står uttryckligen i denna att
besparingen om 3 miljarder skall tas ut på
bostadssubventionerna. Det går aldrig att utläsa av
detta att man i stället skall höja fastighetsskatten.
Om detta hade varit innebörden av
krisöverenskommelsen, hade det stått i p. 5 att 3
miljarder skall inbesparas genom höjd
fastighetsskatt. Men nu står det inte så, Magnus
Persson. Det står att 3 miljarder skall inbesparas på
bostadssubventionerna.
Det är svårt att spara in på bostadssubventioner när
det är fråga om fastigheter som inte har några
subventioner. Därför kommer 20 % av det totala
fastighetsbeståndet att drabbas. Vi försöker dock
att lägga ut besparingen så rättvist som möjligt, så
att de allra senast byggda årgångarna skyddas,
eftersom det är dessa som är mest känsliga och har
svårast att klara ytterligare kostnadshöjningar.
Effekten 1994 blir ganska liten tack vare att
besparingen läggs ut över tre år. Det är en bra
åtgärd. Om Görel Thurdin hävdar att det är
Centern som skall ha äran för detta, så låt gå för
det. Det är ointressant. Det viktiga är att
krisöverenskommelsen genomförs på ett sätt som
är hanterligt för dem som drabbas av de minskade
subventionerna, nämligen egnahemsägare,
bostadsrättshavare och hyresgäster. Mot den
bakgrunden är det bra att besparingen läggs ut över
tre år.
Däremot är det inte bra att Magnus Persson och
socialdemokraterna numera över huvud taget inte
vidkänns den krisöverenskommelse som man satte
sina namnteckningar under den 20 september 1992.