Fru talman! Jag förstod att Magnus Persson var
bekymrad över att behöva stöta på moderater i
riksdagens talarstol. Jag har inget annat försvar än
att det med hänsyn till valutslaget finns en viss
statistisk risk för detta. Nu spelar det inte så stor
roll. Även om det finns meningsskiljaktigheter
mellan de olika regeringspartierna och även om vi
lägger tonvikt på olika saker behöver det inte vara
något bekymmer för Magnus Persson när vi
diskuterar olika regeringsförslag. Där får Magnus
Persson samma svar oavsett med vilken
partiföreträdare han samtalar.
Av det skälet går det heller inte att besvara Magnus
Perssons fråga om vilket regeringsparti som har
vunnit dragkampen om de 3 miljarder i besparingar
på bostadssubventionerna som vi i dag har att
diskutera. Det har inte förekommit någon sådan
dragkamp.
Även om Magnus Persson i sitt inlägg underlät att
omnämna det, finns det en helt annan bakgrund till
att vi i dag diskuterar den här besparingen. Den
bakgrunden är den krisöverenskommelse som
hösten 1992 träffades mellan å ena sidan regeringen
och å andra sidan Socialdemokraterna.
I proposition 1992/93:50, som handlade om
åtgärder för att stabilisera den svenska
samhällsekonomin, redovisas
förhandlingsprotokollet från de överläggningar
som hade förevarit med Socialdemokraterna under
de här nätterna. Jag skall be att få citera punkten 5
i den överenskommelse som träffats:
''5. Bostäder
Bostadssubventionerna reduceras med 3 miljarder
kronor netto 1994-01-01. Effekterna på hyran skall
fördelas så rättvist som möjligt.''
Detta är bakgrunden till att vi i dag diskuterar en
indragning av 3 miljarder kronor på
bostadssubventionerna.
Nu vill Socialdemokraterna frångå den
krisöverenskommelse som träffades den 20
september 1992. Man har ägnat sig åt något av en
oordnad reträtt i flera steg. Det första budet från
Socialdemokraterna var: Vi struntar i
överenskommelsen. Vi låter bli att dra in 3
miljarder. I stället höjer vi fastighetsskatten. Det
drabbar inte bara de 20 % av Sveriges bostäder som
har räntesubventioner utan hela
fastighetsbeståndet.
Så kan man naturligtvis tycka, men det är ett
tyckande som inte har någon täckning i
krisöverenskommelsen, där det uttryckligen talas
om besparingar på bostadssubventionerna. Det
hade varit en oklok åtgärd att tillmötesgå
Socialdemokraterna, alldeles bortsett från brottet
från överenskommelsen. Det hade varit oklokt av
två enkla skäl. Det ena skälet är att det
grundläggande problemet på den svenska
bostadsmarknaden ju är att vi har oerhört höga
skatter på boendet. Det andra skälet till att det
hade varit oklokt att tillmötesgå
Socialdemokraterna på denna punkt och höja
fastighetsskatten är att en höjd fastighetsskatt, i
jämförelse med minskade bostadssubventioner,
hade lett till ett ännu större fall av fastighetsvärdena
och därmed ännu fler konkurser och större
kostnader för staten genom den s.k. Bankakuten.
Vi har i stället från de borgerliga partiernas sida
försökt att leva upp till det som stod i
överenskommelsen med Socialdemokraterna. Vi
har försökt att, som det heter i uppgörelsen, fördela
effekterna så rättvist som möjligt på hyran. Det har
vi gjort genom att se till att det förslag som nu ligger
på riksdagens bord innebär att man undantar de
allra senast byggda fastigheterna, som ju är mest
utsatta och som har svårast att bära
kostnadshöjningar.
I de reservationer som Magnus Persson har yrkat
bifall till talas det inte längre om höjd
fastighetsskatt. Nu fortsätter man reträtten. Man
säger: Visst skall vi spara 3 miljarder, men vi skall
inte göra det nu, utan någon annan gång. Vi skall
inte göra det 1994, 1995 eller 1996. Det framgick
också av Magnus Perssons inlägg att vi inte heller
bör göra det 1997 eller 1998 men vi skall spara --
någon annan gång. Därmed är naturligtvis hela
fältet upprivet.
Nu skall det, fru talman, villigt erkännas att även
de borgerliga partierna frångår
krisöverenskommelsen. Uppgörelsen med
Socialdemokraterna innebar att vi skulle spara 3
miljarder 1994. Det gör vi inte. Vi har i stället
kommit överens om och skapat en majoritet för att
lägga ut besparingen över tre år: 1994, 1995 och
1996. Syftet med är att se till att effekterna för de
enskilda hushållen skall bli mindre kännbara.
Vad innebär då ett bifall till utskottets hemställan?
Jo, drar man in bostadssubventioner från hushåll
eller fastigheter, innebär det problem för de boende
i den meningen att kostnaderna ökar. Ändå skulle
jag vilja säga att den största invändningen
naturligtvis är rent principiell, nämligen att
indragning av bostadssubvention till befintliga
fastigheter i praktiken innebär en sorts retroaktivt
beslutsfattande. Man går in i efterhand och ändrar
på de grunder på vilka beslut om byggande en gång
fattades. Det är naturligtvis inte bra.
Nu är inte detta någonting som regeringen har
hittat på, utan det är en teknik som snarare
Socialdemokraterna har introducerat. Jag vill
påminna Magnus Persson om att
Socialdemokraterna under sex av sina senaste sju
regeringsår just ägnat sig åt den här typen av extra
upptrappningar av den s.k. garanterade räntan år
från år. Samtidigt finns det skäl att ha
proportionerna klara för sig.
Det förslag som nu ligger på riksdagens bord
innebär för 1994 att en normalstor lägenhet i
genomsnitt drabbas av en extra kostnad på 50 kr i
månaden. 50 kr i månaden kan också innebära
problem för fastigheter och hushåll som redan i
utgångsläget har problem med sin ekonomi. Men
det är naturligtvis inte en ökad kostnad på 50 kr i
månaden som gör situationen omöjlig.
Grundproblemet är faktiskt helt annat än vad det
beslut som vi i dag skall fatta innebär.
Grundproblemet, Magnus Persson, är att den
socialdemokratiska bostadspolitiken under 1970-
och 1980-talen drev fram höga
produktionskostnader och en extremt hög
belåningsgrad och i praktiken ledde in människor i
ett boende med priser och kostnader som det inte
går att bära långsiktigt. Till detta kommer att de
relativa boendekostnaderna har ökat genom
skattereformen, eftersom ökade skatter på boendet
var det som i stort sett fick finansiera sänkta
inkomstskatter.
I bostadsrättsfallet tillkommer dessutom att den
enskilde bostadsrättshavaren inte alltid riktigt har
ödet i sina egna händer. Den enskilde
bostadsrättshavaren är inte bara beroende av att
han själv klarar ekonomin utan också av att de
andra medlemmarna i föreningen gör det. Är det
någon som inte gör det, finns det möjlighet att
avsäga sig sin bostadsrätt. Då får de kvarvarande
bostadsrättshavarna bära även den kostnaden.
Detta är inte heller ett resultat av det beslut som
riksdagen skall fatta i dag, utan det är den svaghet
som naturligtvis bostadsrätten som upplåtelseform
har jämfört med en full äganderätt och jämfört med
hyresrätten. Hyresgästen har möjlighet att flytta till
annat boende utan att göra några kapitalförluster.
Nu förespeglar Socialdemokraterna och Magnus
Persson: Rösta på oss, så skall vi lösa det här. Vi
skall subventionera bort era problem.
Det är naturligtvis inte särskilt trovärdigt i en
situation där staten redan i utgångsläget saknar
ungefär 200 miljarder kronor om året. Det är inte
heller särskilt trovärdigt om man betänker att det
just är subventionskarusellen som i hög grad har
lett fram till de problem som vi i dag har på
bostadsmarknaden.
Jag vill hävda att Magnus Perssons bostadspolitik --
i den mån det gick att urskilja någon sådan i hans
15-minutersanförande -- skulle vara förödande
både för de bostadsrättshavare och hyresgäster som
i dag protesterar mot minskade
bostadssubventioner och också för alla andra
bostadsrättshavare, egnahemsägare och
hyresgäster i Sverige, av det enkla skälet att
bostadspolitiken måste sättas in i sitt ekonomisk-
politiska sammanhang.
Ingen är betjänt av en socialdemokratisk politik där
man fortsätter att skjuta problemen framför sig.
Ingen är betjänt av att trovärdigheten i
saneringsprogrammet för statens budget sätts i
fara. Ingen är betjänt av att kronan fortsätter att
falla, att vi får tillbaka inflationen och att räntorna
stiger. Det är tvärtom så att det inte finns någon
enskild faktor i samhällsekonomin som har större
långsiktig betydelse för allas vårt boende och
kostnaderna för det än räntan. Härvidlag har
regeringspolitiken trots allt varit ganska
framgångsrik så här långt. Vi har alltjämt en låg
inflation. Vi har under det senaste året haft kraftigt
fallande räntor. Det dokumenteras också genom att
man nu träffat hyresavtal på den svenska
bostadsmarknaden som betyder de lägsta
höjningarna sedan 25 år tillbaka.
Fru talman! Den besparing som vi har att fatta
beslut om är ett resultat av krisöverenskommelsen
mellan regeringen och Socialdemokraterna. Vi står
fast vid den. Den innebär en av flera nödvändiga
åtgärder för den långsiktiga saneringen av de
svenska statsfinanserna. Den har med regeringens
förslag fått en utformning som är hanterlig för de
enskilda hushållen. I genomsnitt rör det sig alltså
om 50 kr i månaden för en normalstor lägenhet i det
fastighetsbestånd som har bostadssubventioner.
Det är en effekt som i praktiken knappast
motiverar de torgmötesliknande omdömen som
Magnus Persson nyss levererade från talarstolen.
Därmed ber jag, fru talman, att få yrka bifall till
bostadsutskottets hemställan i betänkande 3.