Fru talman! Låt mig försöka att skingra två miss-
förstånd. Det gäller för det första det kriterium som
jag sade inte vägdes in. Det var fråga om UNHCR:s
prövning av flyktingärenden i norra Irak. Det var
alltså inte mitt påstående utan jag återgav UNHCR:s
uppgift för att berätta att vi har utrett det hela.
En annan sak som jag sade i mitt förra svar ska
jag kanske utveckla lite för tydlighets skull. Det gäll-
er kristna från andra delar av Irak, alltså från regim-
kontrollerat område. Det är ingen tvekan om att de
lider svåra umbäranden. Under det besök som jag, fru
talman, gjorde i Gimo på valborgsmässoafton var en
av dem som jag besökte just en kristen familj från
regimkontrollerat område. Det råder ingen som helst
tvekan om att det inte minst i det av Saddam Hussein
kontrollerade Irak är oerhört farligt att bekänna sig till
den kristna religionen.
Jag delar helt interpellantens syn på att vi i den
kristna världen har en moralisk förpliktelse gentemot
våra trosfränder som förföljs. Och jag vill på intet sätt
utesluta - tvärtom vill jag understryka - att de som
förföljs för sin tros skull självfallet ska få skydd hos
oss. Det är fullständigt självklart.
Det fina, och det som gör att jag är stolt över att
vara svensk och tillhöra toleranssamhället, är att alla
som förföljs för sin tro ska få skydd av oss - oavsett
vilken tro det är fråga om. Låt alltså inte denna inter-
pellationsdebatt sluta i att jag inte skulle vara enig
med Margareta Viklund om våra förpliktelser.
Beslutet om norra Irak gäller den generella till-
lämpningen. Vår utredning pekar delvis i en annan
riktning än den som Margareta Viklund tar upp i sin
interpellation, men det är ingen som helst tvekan om
att det i stora delar av den region som Margareta
Viklund talar om råder utomordentligt allvarliga
förhållanden som vi har all anledning att uppmärk-
samma. På den punkten vill jag svara bekräftande på
Margareta Viklunds fråga.