Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret på en
mycket het och brännbar fråga. Jag är dock inte sär-
skilt nöjd med det.
Innan jag går vidare med mitt inlägg vill jag göra
en rättelse. När jag i interpellationstexten anger nam-
nen på olika områden i norra Irak ska ordet "byarna"
bytas ut mot ordet "regionerna". Det är jag och ingen
annan som har skrivit fel. Jag beklagar detta skrivfel,
som dock i princip inte påverkar innehållet och an-
demeningen i interpellationen.
Fru talman! Som svar på den första frågan säger
ministern att beslutet att ändra praxis för asylsökande
från norra Irak gäller avvisningar för framtiden men
att avvisningsbesluten inte verkställs utan de avvisa-
des medverkan. Det handlar om ett självmant åter-
vändande. Ingen kommer att sändas hem mot sin
vilja.
Ministerns svar är ägnat att lugna men väcker en-
dast nya frågor. Om regeringsbeslutet är ett avvis-
ningsbeslut borde väl detta innebära att utrymmet för
frivillighet från de avvisades sida är ganska begrän-
sat, eller hur? Varför skulle folk från norra Irak, oav-
sett etnisk bakgrund, vilja återvända frivilligt just nu?
Vad är det i grundförutsättningarna för de här männi-
skornas möjligheter till ett drägligt liv som har änd-
rats just nu? Om det finns så tydliga förändringar att
regeringen tror att det finns en önskan hos dessa
människor att återvända frivilligt, varför då fatta
beslut om avvisning? Är kanske avvisningsbeslutet en
fingervisning från regeringen om att hårdare tag i
form av myndighetsutövning är att vänta om folk inte
frivilligt väljer att återvända?
När det gäller läget i norra Irak beror väl det på
med vilka ögon man tittar på situationen. Saddam
Hussein har ju mer eller mindre mot sin vilja åtmin-
stone tillfälligt givit upp norra Irak. Han har också
mer eller mindre mot sin vilja accepterat att kurderna
där i princip kan skapa embryot till en egen stat. Trots
interna strider mellan olika kurdiska fraktioner är
området i princip bra för kurderna, men det är inte
lika bra för de minoriteter som också finns i området,
bl.a. de kristna assyrier/syrianerna och kaldéerna.
Det finns i dag inget organ som kan garantera att
rättssäkerheten upprätthålls i området, vilket flera av
mina exempel i interpellationen visar. Olagligheter
sker också mot kurder, men när de drabbar minori-
tetsgrupper som den assyrisk/syrianska och kaldéiska
folkgruppen är det extra känsligt eftersom deras situ-
ation som ett kristet folk i den muslimska världen är
oerhört utsatt.
Ministern anger i svaret att flera internationella
organ, däribland två svenska hjälporganisationer, inte
kan bekräfta att assyrier/syrianerna och kaldéerna i
norra Irak är utsatta för systematiska förföljelser. Jag
skulle därför vilja ställa en motfråga till ministern:
Kan de källor som ministern åberopar verifiera att
medlemmar ur den kristna minoriteten inte utsätts för
mer eller mindre systematiska förföljelser?
Utrikesminister Anna Lindh svarade på en fråga
om norra Irak i augusti förra året. Då sade hon bl.a.:
"De uppgifter som frågeställarna för fram och som vi
har fått även från andra håll blir mot denna bakgrund
desto mer oroande. Det är oacceptabelt att minorite-
terna i området, assyrier, syrianer och kaldéer, utsätts
för förtryck och hot. Jag avser att ta upp frågan i
internationella sammanhang."
Det finns också en annan aspekt att ta i beaktande
när det gäller om de kristna minoriteterna kan anses
som förföljda eller inte, nämligen folkgruppens egen
uppfattning av sin situation. Hur uppfattar assyri-
er/syrianer och kaldéer i norra Irak sin dagliga situa-
tion?