Herr talman! Låt mig först och främst framföra ett tack till civilutskottets ledamöter för behandlingen av alla de familjerättsliga motionerna. Med detta sagt vill jag tillåta mig att inta ett kritiskt förhållningssätt på ett av områdena, nämligen fastställande av faderskap.
Att bli förälder är en stor händelse i livet, för många kanske den största. Den är förenad med lycka och glädje men också omställning och anpassning av vardagen. Tiden före förlossningen är också förenad med nervositet för barnets välbefinnande och planering inför det stundande föräldraskapet och det ansvar som följer med det.
Sveriges riksdag har på senare år på en rad områden inom familjerätten genomfört reformer som syftar till att underlätta människors vardag och till att upprätthålla en neutral inställning till de livsval enskilda individer gör. Såväl adoptionsrätt, äktenskapsrätt som namnrätt har genomgått förändringar för att ligga i fas med tidens utveckling. Också sambolagstiftningen från slutet av 1980-talet och framåt har kännetecknat denna progressiva inställning.
Trots alla dessa reformer på familjerättens område lever vi fortfarande kvar i gamla moraliserande föreställningar om familjebildning när det kommer till föräldraskapet. Enligt Eurostats statistik har andelen barn som är födda utom äktenskapet inom EU-länderna fördubblats sedan början av 1990-talet. I fem länder är dessa barn i majoritet. Sverige är ett av dessa länder, där 55 procent av alla barn föds utom äktenskapet. De flesta av dessa föds i samboförhållanden. Trots detta har vi inte tagit steget fullt ut och skapat ett neutralt förhållningssätt till hur familjer väljer att leva. Detta är allra tydligast i frågor rörande föräldraskap.
Herr talman! Dagens lagstiftning gör strikt skillnad på huruvida ett barn föds inom eller utom äktenskapet. I det fall modern är gift vid barnets födelse är mannen i äktenskapet att anse som fader till barnet. Denna så kallade presumtionsregel kommer till uttryck i föräldrabalken 1 kap. 1 §. Några som helst åtgärder för att fastställa faderskapet behövs alltså inte. Presumtionsregeln är också extensiv i den bemärkelsen att det inte spelar någon roll när i tiden före födseln äktenskapet är ingånget.
Medan ett barn som är fött inom äktenskapet får faderskapet fastställt per automatik, är det socialnämndens skyldighet att utreda och fastställa faderskapet för barn till ogifta mödrar. Sedan några år tillbaka görs en förenklad utredning om parterna är sambor. I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd 2011:2 om socialnämndens utredning och fastställande av faderskap sägs bland annat att utredaren bör kalla parterna till samtal, informera om den beräknade konceptionstiden samt bereda mannen tillfälle att bekräfta faderskapet. Detta sker under förutsättning att det inte framkommer något som gör att utredaren ifrågasätter faderskapet. Först när alla papper är påskrivna och vidimerade anses mannen juridiskt vara fader till barnet.
I dag tillämpas regelverket mycket olika vid olika socialförvaltningar. I mina kontakter med föräldrar har jag förstått att i vissa kommuner kallas föräldrarna regelrätt till socialkontoret för att skriva under papperen på plats, medan det i andra kommuner förekommer att papperen skickas hem till föräldrarna efter barnets födelse för underskrift. Det senare tillhör dock undantagen.
Det mest anmärkningsvärda med denna reglering är att barnet juridiskt inte har någon pappa förrän pappersexercisen är avklarad. Det här kan leda till många komplikationer, framför allt om förlossningen inte förlöper som den ska.
Herr talman! En sådan komplicerad situation uppmärksammades i medierna under hösten och vintern 2010. I Svenska Dagbladet kunde vi då läsa om det nyblivna sammanboende föräldraparet, där modern en månad efter barnets födelse - och före besöket hos socialnämnden där man skulle skriva under papper om fastställande av faderskap - drabbades av en stroke och således inte kunde medverka vid pappersexercisen. På grund av att faderskapet inte hunnit fastställas blev i stället barnet jourhemsplacerat hos sin ännu icke fastställde far. För att detta skulle kunna göras var mannen tvungen att visa utdrag ur brottsregistret. Som om inte denna kränkning var nog nekades mannen dessutom föräldrapenning, med hänvisning till att faderskapet inte fastställts. I stället tvingades han leva på sjukpenning.
För att föräldrapenning ska kunna utbetalas måste faderskapet fastställas, och i den nu nämnda situationen innebär detta rent processrättsligt att fadern måste bli stämd av sitt barn för att kunna fastställa släktskapet med hjälp av dna-test. Först när en sådan domstolsprocess är klar kan föräldrapenning utbetalas. Är detta en lagstiftning i tiden? Jag tycker inte det.
Civilutskottet hänvisar i sitt betänkande till tidigare ställningstagande i frågor rörande fastställande av faderskap. Ett av de argument som lyftes fram av civilutskottet vid förra årets behandling, och som fortfarande försvaras, var att "den nuvarande ordningen ger betryggande garantier för att det verkligen är den biologiske fadern och inte någon annan som fastställs som far till ett barn". Låt oss fundera över den formuleringen.
Anta att vi har ett par som levt tillsammans i tio år och som får barn. Eftersom de inte är gifta ska de nu in i den pappersexercis och den procedur som jag precis har beskrivit. Hade paret emellertid valt att ingå äktenskap - även om detta skedde minuterna före födseln - hade detta varit onödigt. Då hade i enlighet med faderskapspresumtionen mannen automatiskt blivit fader. Är det detta som avses med "betryggande garantier"? Jag tycker att det är en synnerligen ålderdomlig och märklig syn på ogifta mödrar. Vad är det som gör att just ingåendet av äktenskap ger "betryggande garantier" för vem som är barnets biologiske far?
Låt oss också fundera över vilka signaler samhället skickar ut när par som lever tillsammans och får barn inför socialnämnden ska bedyra att barnet är deras gemensamma. Vilken är synen på kvinnan i det fallet? Vilken är synen på mannen?
För snart hundra år sedan skrev dåvarande Kungliga Statistiska centralbyrån i en statistikrapport om barn födda utom äktenskapet att dessa "ur social synpunkt äro att betrakta såsom en synnerligen ogynnsam företeelse, därom råder knappast mer än en mening". Detta synsätt präglade långt in på 1950-talet hur samhället såg på födslar utom äktenskapet. När vi nu sedan länge klargjort att barn utom äktenskapet inte - som i gamla tider - ska uppfattas som oäkta och behandlas sämre, varför har vi då regelverk som riskerar att sätta barn och föräldrar i svåra situationer? När vi i alla andra sammanhang påtalar vikten av att föräldrar tar gemensamt ansvar, varför har vi då regelverk som gör skillnad på föräldrar och föräldrar?
Det finns fler dubier med gällande lagstiftning. Vad händer i det fall mannen i samboförhållandet avlider innan faderskapet hunnit fastställas? Barnet blir då inte bara utan juridiskt erkänd far utan även berövad sin arvsrätt. Är detta ett regelverk som utgår från barnets bästa? Knappast!
I grund och botten är dagens lagstiftning en historisk kvarleva från tiden då kyrkan styrde över familjerätten och då banden mellan familjerätt och jordegendom var starka. Men historien förändras och vi med den.
Herr talman! Den civilrättsliga lagstiftningen måste prägla samhället så som det ser ut i dag och inte bygga på förlegade uppfattningar. Den ska stödja och hjälpa människor i deras vardag, inte motarbeta och stjälpa. Den ska underlätta för människor, inte försvåra vardagen. Den ska blicka framåt, inte bakåt. Nuvarande lagstiftning när det gäller just fastställande av faderskap uppfyller inte något av dessa krav. Genom att vara fast förankrad i gamla, föråldrade och moraliserande uppfattningar om synen på samlevnadsform är det inte en lagstiftning för samtiden. Det är dags att vi reser oss ur medeltidens katakomber och får till stånd en lagstiftning på området som kännetecknar vår tid och de omständigheter och livsval som präglar dagens samhälle. En sådan väg skulle kunna vara att utöka faderskapspresumtionen till att omfatta även sambor eller, ännu bättre, att föräldrarna - gifta eller sammanboende - undertecknar papperen i samband med den första kontakten med mödravårdscentralen.
(Applåder)