Herr talman! Jag kommer att beröra gode män med anledning av motionerna C359 och C360 och på förekommen anledning, eftersom frågan väckts, några av de motioner som beretts förenklat.
Motionerna om gode män handlar om vikten av att samhällets svagaste, dementa, psykiskt sjuka, ensamkommande barn och barn som av olika anledningar har mist sina ordinarie vårdnadshavare fortsatt ska ha tillgång till gode män och förvaltare, ställföreträdare, som sörjer för dem som personer, förvaltar deras egendom och företräder dem ekonomiskt och rättsligt i samhället.
I svaret på dessa och andra motioner som handlar om gode män hänvisas det till Utredningen om bättre förutsättningar för gode män och förvaltare. Och den ska redovisa sitt uppdrag den 30 april i år, ganska snart alltså. Centerpartiet ser fram emot att ta del av den redovisningen och hoppas förstås att det vi önskar och som jag kommer att tala om lite längre fram kommer att bli tillgodosett bland de åtgärder som utredaren då presenterar.
År 2006 - det har nämnts tidigare - höjdes det belopp som huvudmannen får behålla innan han eller hon måste bidra till förvaltarens arvode till 2,6 prisbasbelopp före skatt. År 2013 motsvarar det, om jag har räknat rätt, 118 000 kronor kvar i plånboken vid årets slut sedan den gode mannen har fått sin ersättning.
Det är i praktiken en väldigt liten ersättning för ett ofta krävande och komplext uppdrag som den gode mannen utför, såvida inte de tillgångar som huvudmannen har vida överstiger det. Gör de inte det blir det inte mycket kvar att leva på, om inte en ny höjning av den här beloppsgränsen görs.
I genomsnitt tjänar en ställföreträdare 10 000 kronor på ett uppdrag. Det är inte ovanligt att gode män har flera uppdrag, liksom det förekommer att de organiserar sig i företag eller ekonomiska föreningar. Men lejonparten av det här ideella arbetet görs av en ställföreträdare gentemot en huvudman.
Många gode män är nära anhöriga, medmänniskor och ofta äldre personer som ser det som sin ideella uppgift i samhället att stödja de mest utsatta. Många är kunniga och erfarna medan det för andra kommer som en överraskning hur mycket man förväntas klara av, hur mycket arbete som i praktiken måste läggas ned och vilket ansvar man har själv, personligen, i juridisk mening som god man eller förvaltare.
En annan fråga rör det ansvar som den gode mannen och förvaltaren har för huvudmannens tillgångar. En god man och förvaltare kan försäkra sig mot ett eventuellt utkrävande av ansvar från huvudmannens sida. Men om en sådan försäkring inte är tecknad kan det drabba båda parterna i den händelse att oaktsamhet eller otur skulle leda till att tillgångar behöver ersättas. Bara att sådana försäkringar finns visar kanske hur bräckligt systemet är och hur beroende vi alla är av att det fungerar.
Det finns olika beräkningar av hur stora tillgångar det är som förvaltas av gode män. 25 miljarder kronor är en uppgift. Det kan vara mer. Det är i alla fall uppemot 150 000 personer i landet som omfattas av ställföreträdarskap i dess olika former.
Vårt samhälle utvecklas. Välfärden, som vi benämner den i dag, omfattar i dag allt fler av oss. Samtidigt gör det att frågor kring välfärden och dess framtida finansiering blir en stor utmaning för oss.
Ställföreträdarens uppgift är att företräda den som ofta i andra delar är beroende av vårt gemensamma trygghetssystem och vår omvårdnad. Inte sällan är det just i förhållande till välfärdssystemen, demensvården, socialtjänsten, Försäkringskassan och läkaren som den gode mannen kommer in och ska företräda sin huvudman.
Därför är det min och Centerpartiets uppfattning att systemet med gode män och den ordning vi har med kommunala överförmyndarnämnder ska finnas kvar, att tillsynen fortsatt ska utövas av länsstyrelserna och att det är tingsrätterna som formellt förordnar gode män och förvaltare.
Herr talman! Inte minst för att vi tycker att denna ordning är det bästa och mest rättssäkra sättet att ta till vara de allra svagaste personernas intressen vill vi understryka vårt ansvar att se till så att gode män utbildas, understöds och ersätts för det viktiga arbete de gör.
Eftersom frågan har väckts av Jonas Gunnarsson och Marianne Berg vill jag även säga någonting om föräldraskapspresumtion, som har beretts förenklat.
När riksdagen senast behandlade motioner på det här området hänvisades till att regeringen bereder ärendet, och såvitt jag förstår gör den fortfarande det.
En klar majoritet av riksdagens ledamöter anser att en proposition borde framläggas som är baserad på utredningen
Föräldraskap vid assisterad befruktning
och dess mening att "föräldraskapet vid assisterad befruktning med donerade ägg och spermier ska regleras på samma sätt för samkönade par och för olikkönade par. Den kvinna som är moderns registrerade partner ska automatiskt anses vara barnets förälder, en föräldraskapspresumtion motsvarande den nuvarande faderskapspresumtionen".
Låt mig göra ytterligare några kommentarer. Äntligen har tvångssteriliseringar av transpersoner som bestämt sig för att skaffa barn blivit avskaffade. I praktiken betyder det att kopplingen mellan det juridiska könet hos en person och personens uppsättning av könsceller försvinner. En juridisk kvinna kan således med hjälp av egna spermier skaffa barn med en kvinna som har livmoder och äggstockar. Trots det har dessa personer som har avlat ett gemensamt barn inte rätt till en föräldraskapspresumtion likvärdigt med ett olikkönat, heterosexuellt par som skaffat sitt gemensamma barn på samma sätt.
Det låter krångligt. Men egentligen blir det inte enklare än så här, eller hur?
Detta belyser väl behovet av att presentera en lagstiftning där vi ser på föräldraskapspresumtionen på ett könsneutralt sätt, där utgångspunkten är att alla barn är välkomna och önskade samt att de har rätt till båda sina föräldrar från det ögonblick då de möter världens ljus, alldeles oavsett om det är fråga om ett heterosexuellt samboförhållande, ett samkönat förhållande eller ett samkönat förhållande där den ena parten har manliga könsceller.
Ett heterosexuellt, ogift par måste ännu i dag gå till sin kommun och få föräldraskapet registrerat. Det kan ta tid. Skulle det falla sig så illa att fadern avlider innan kommunen har godkänt hans faderskap kommer det här barnet i all framtid i folkbokföringen att registreras som ett faderlöst barn. Det är oacceptabelt i ett modernt samhälle. Kommuner borde kunna registrera faderskapet mycket tidigare, helst redan före barnets födelse. Om inte kommunerna klarar av den uppgiften i tid borde det kanske lagstiftas om att införa ett sådant krav.
När regeringen nu fortsätter bereda den här frågan, vilket jag förutsätter att den gör även om det tar tid, utgår jag från att målet är att vi ska ha en ordning där ingen man först efter det att barnet är fött ska registreras som förälder och att vi självklart har en ordning där den registreringen kan göras redan innan barnet föds i ett samboförhållande.
Med det, herr talman, vill jag yrka bifall förslaget i betänkandet.
(Applåder)