Herr talman! Jag håller med Jonas Gunnarsson om att alla barn har rätt till sina föräldrar. Vi kristdemokrater hävdar att varje barn har rätt till sin pappa, till sin biologiska far. Den här frågan är värd en större diskussion, och vi klarar inte den på någon minut.
När Jonas Gunnarsson talar om en rätt till sina föräldrar förstår jag att han menar att juridiskt, genom föräldrapresumtionen, skulle pappan inte finnas med i det sammanhanget utan att det kan vara fråga om till exempel två mammor. Det är vad jag inte får ihop. Enligt lagen handlar det om två vårdnadshavare, två föräldrar. De måste alltså välja bort pappan. Jag har svårt att se att ett barn inte har rätt till sin far.
Jonas Gunnarsson säger att detta går sakta, att det har gått sju åtta år. Det här är en gammal romersk rättslig princip, som Jonas Gunnarsson säkert har hört talas om: Pater est quem nuptiae demonstrant, det vill säga att fadern är den som giftermålet utpekar. Det är en gammal romersk rättspraxis. Jag är beredd att hävda att barnet har rätt till sina föräldrar och att en av dem är en pappa.