Herr talman! Med all respekt måste jag säga att svaret inte var helt solklart.
Det här problemet är utbrett, och vi får mer och mer kunskap om både problemets omfattning och de allvarliga konsekvenser det får.
På senare år har det kommit fram en hel del ny forskning. Det har också skrivits en hel del i medierna. De här frågorna har kommit upp lite mer i debatten. Uppenbarligen är det arbete som sker i dag och den lagstiftning som finns i dag inom arbetsmiljöområdet inte tillräckligt för att vare sig förebygga mobbning och trakasserier i arbetslivet eller för den delen för att se till att de personer som drabbas kan få någon typ av upprättelse.
Folkpartiet och Vänsterpartiet har ofta varit överens om vikten av att vi har en bra diskrimineringslagstiftning, eftersom det är viktigt att enskilda personer som blivit utsatta för diskriminering kan få upprättelse. Det som vi är ute efter är att om man blir trakasserad eller mobbad är det, på samma sätt som när man har varit utsatt för diskriminering, viktigt för att den enskilda människan ska kunna gå vidare att få ett erkännande av att det inte är min skuld att jag har blivit utsatt för ett brott. Man kan då få ett avslut på det som har hänt och gå vidare genom en rättslig prövning. Den möjligheten saknas med dagens lagstiftning.
Jag är lite förvånad över att just Folkpartiet inte ser på den här frågan på samma sätt som Vänsterpartiet, i synnerhet då flera av Ismail Kamils partikamrater tidigare i olika sammanhang har sagt att man ser precis det här problemet. Ändå står ni här i dag och säger att vi måste avvakta, vänta och se och så vidare. Jag förstår inte varför när vi är överens om att det här är ett stort och allvarligt problem och att det faktiskt saknas redskap i dag.