Herr talman! Jag har en fråga till. Den handlar om det nollvisionsarbete som jag tog upp i mitt anförande och som även Josefin Brink pekade på.
Det är enkelt att förstå att det finns ett centralt arbete för att ingen ska förolyckas på jobbet. Vi är naturligtvis glada om det blir färre för varje år som förolyckas. Men det växlar ju. Varför då inte säga ja till nollvision? Det är ett förslag som är enkelt att förstå, och det kostar inte särskilt mycket pengar. Samtidigt ger det en tydlig signal utåt om att vi inte accepterar dödsolyckor på arbetsplatserna.
Vi vet att det finns byggnadsarbetare som dör varje år. Vi vet att det finns arbetare inom metallindustrin och tillverkningsindustrin som dör varje år. Det händer, och det är tydligt för allmänheten. Ingen önskar ju att någon ska behöva dö.
Tänk om vi skulle införa en nollvision - precis som vi har gjort för trafiken - och avsätta lite resurser för att kloka människor tillsammans med arbetsmarknadens parter, akademin och forskningen ska kunna påbörja ett sådant förebyggande arbete. Det är viktigt. Då skulle det hela tiden bli en kunskapsuppbyggnad.
Det tycker vi är en alldeles strålande idé som är lätt att förstå och som bör genomföras snarast. Vi förstår inte varför regeringen säger nej till det.