Fru talman! Man kan möjligtvis säga, Maryam Yazdanfar, att det kan verka tjatigt med dessa interpellationer, men jag tycker att interpellationerna har ett betydande värde. De ger oss möjligheten, även om de inte avslöjar några större meningsskiljaktigheter, att diskutera situationen i kammaren. Det faktum att vi med mer eller mindre långa eller korta mellanrum diskuterar situationen för mänskliga rättigheter här i kammaren i Sverige har kanske en liten signal- och symboleffekt. Fortsatt tjat i denna fråga - om vi nu ska använda detta uttryck - välkomnas av åtminstone denna utrikesminister.
Vi är alla överens om att situationen har förvärrats under det senaste året. Det är det som har lett till att vi har haft anledning att kontinuerligt återkomma till frågan i dialogen med de iranska myndigheterna.
Dialogen är viktig, både den diskreta dialog man kan föra i olika sammanhang - framför allt i konkreta fall, och det har funnits konkreta fall där vi har fört en diskret dialog och nått vissa framsteg - och en öppen kritik av den utveckling vi ser i den iranska politiken.
Sedan infinner sig den fråga jag fick: Finns det en viss tidpunkt då man ska övergå till att i stället föra en politik som innebär att isolera det iranska samhället? Jag tillhör dem, som bekant, som egentligen inte alls tror på isoleringspolitik. Jag kan inte finna något exempel där jag har förordat det eller trott att det har varit effektivt. Det har gällt det på sin tid gamla Sovjetunionen. Det kan gälla dagens Kina, som inte utmärker sig av någon exemplarisk respekt för mänskliga rättigheter. Det kan gälla det aktuella exemplet Zimbabwe eller ett ännu mer aktuellt exempel, med för närvarande diskussioner i Europeiska unionen, nämligen Vitryssland. Vi har bedrivit en isoleringspolitik, men den har inte haft någon märkbar inverkan på utvecklingen. Jag tror att en politik som öppnar samhällen som dessa för omvärldens inflytande och kontakter successivt kan leda till förbättringar.
Det iranska samhället är inte ett naturligt slutet samhälle gentemot omvärlden. Det är en rik och mångfasetterad kultur som per definition skulle vilja vara mer i kontakt med omvärlden. Vi kan på olika sätt försöka - parlamentariskt, ekonomiskt eller på andra sätt - att vidga kontaktytorna mellan våra samhällen och det iranska samhället för att på det sättet försöka påverka utvecklingen.
Till det resonemanget vill jag också lägga det enkla konstaterandet att jag tror att en isoleringspolitik - som jag inte tror på - snarare skulle vara kontraproduktiv. Även om man skulle försöka genomföra den är den inte möjlig att genomföra. Vi från västeuropeisk sida, möjligen också nordamerikansk sida, skulle möjligtvis kunna genomföra en sådan, men världen är betydligt mycket större än bara Västeuropa och Nordamerika. Världen i övrigt skulle i ett sådant läge troligen intensifiera samarbetet med Iran på ett sätt som förmodligen vore direkt kontraproduktivt från utgångspunkten respekten för mänskliga rättigheter, utveckling mot demokrati och ett mer öppet samhälle.
Vad kan Förenta nationerna göra? Inom ramen för den dialog om MR som finns i Genève har vi bland annat påtalat utvecklingen i Iran. Det är väl korrekt att säga att det inte är alla som ställer upp på denna kritik. Vi är tillbaka till den situation jag nämnde, nämligen att detta är frågor som drivs av västra Europa och norra Amerika. Vi tvingas dessvärre konstatera att vi ibland är relativt ensamma. Det är absolut inget skäl för att vi inte ska fortsätta att utnyttja den plattform som Förenta nationerna utgör i detta viktiga och fortsatta arbete för Irans medborgares långsiktiga väl.