Fru talman! Maryam Yazdanfar har frågat mig på vilket sätt jag ämnar agera till försvar för de mänskliga rättigheterna i Iran.
Som jag har anfört i ett tidigare interpellationssvar och i flera svar på riksdagsfrågor ser regeringen med stor oro på den försämring av situationen för de mänskliga rättigheterna som under det senaste året har skett i Iran. En omfattande tillämpning av dödsstraffet, förföljelse och ofta långtgående trakasserier och frihetsberövanden av oliktänkande och andra personer som med demokratiska medel kritiserar regimen, förekomsten av tortyr, förföljelse och diskriminering av religiösa och i vissa fall etniska minoriteter utgör problem som Sverige och Europeiska unionen i många olika sammanhang haft anledning att reagera mot.
EU:s engagemang inom området mänskliga rättigheter har ökat under de senaste åren. Arbetet inom unionen tar sig för närvarande främst uttryck i kritiska démarcher och offentliga uttalanden, vilka har ökat i antal. Det beror dels på den försämrade situationen för mänskliga rättigheter i Iran, dels också på att Iran vägrat att återuppta den särskilda MR-dialog som Europeiska unionen har fört men som legat nere sedan 2004. Europeiska unionens ansträngningar att försöka påverka Iran när det gäller området mänskliga rättigheter kommer självfallet att fortsätta.
I interpellationen refereras till domen mot den iranska människorättskämpen Parvin Ardalan. Parvin Ardalan nekades i mars i år att lämna Iran för att ta emot Olof Palme-priset. I ett första skede verkade Sverige genom diplomatiska kanaler för att förmå de iranska myndigheterna att ompröva beslutet och tillåta Ardalan att resa. När sedan beslutet stod fast var vår kritik mot Iran avseende behandlingen tydlig och skarp. Så var också fallet när Ardalan i början av september fick sin villkorliga dom avkunnad.
Fallet Ardalan exemplifierar två av de tillvägagångssätt som vi, både som enskilt land och som medlem i Europeiska unionen, använder för att söka förmå Iran att bättre respektera de mänskliga rättigheterna, dels direkta diplomatiska kontakter med de iranska myndigheterna för att försöka påverka den allmänna situationen samt, kanske det allra viktigaste, rörande specifika fall, dels öppen och tydlig kritik av det vi anser vara övergrepp och missförhållanden när diplomatiska kanaler inte ger resultat.
Fru talman! Som jag konstaterade i en interpellationsdebatt i våras i samma ämne är Europeiska unionens och Sveriges möjligheter att framgångsrikt utöva påtryckningar mot Iran begränsade. Detta innebär inte att vi avstår från att påtala allvarliga problem när vi anser att sådana förekommer. Omvärldens uppmärksamhet är inte sällan det bästa skyddet för mänskliga rättighets-försvarare och regimkritiker i länder där förtryck och förföljelse äger rum. Så torde vara fallet också i Iran. Jag är också övertygad om att en politisk, ekonomisk och diplomatisk isolering av Iran inte skulle gynna utvecklingen i landet, snarare tvärtom.
Vi måste fortsätta att kritisera Iran när det är befogat. Vi måste fortsatt verka för en kritisk dialog om mänskliga rättigheter med Iran för att med iranska företrädare kunna diskutera situationen för de mänskliga rättigheterna i landet såväl generellt som i konkreta fall. Vi måste på ett bättre sätt identifiera och visa på de mervärden som Sverige och framför allt unionen i stort kan erbjuda Iran om de mänskliga rättigheterna respekteras.
Det är - som vi diskuterade i vår debatt i våras - ett tålmodigt, långsiktigt och svårt arbete. Och det är ett arbete som regeringen tar på största allvar.