Fru talman! Bägge frågorna rör egentligen samma inriktning, där vi är ense om att vi ska se vad vi kan göra för att stimulera vad man kan kalla den bredare dialogen - den smalare dialogen, höll jag på att säga, regeringsdialogen.
Vi har anledning att föra en dialog med de iranska myndigheterna i andra frågor. Iran är en relativt viktig regional aktör. Det kan gälla frågor om stabiliteten i Irak och stabiliteten i Afghanistan. För att ta ett mycket konkret svenskt intresse gäller det också att bekämpa narkotikahanteringen. En del av smugglingsvägarna från narkotikaproduktionen i Afghanistan går genom Iran, och Iran har ett mycket omfattande problem med narkotikaberoende. Där har vi, trots alla meningsmotsättningar i övrigt, ett intresse av en dialog och till och med ett samarbete.
Den bild som jag tror att vi är överens om i den här debatten är att Iran - utan att ta bort någonting av den beskrivning som vi alla har gjort av situationen för mänskliga rättigheter i samhället - inte är en grå, totalitär diktatur enbart. Det är inte nödvändigtvis regionens minst fria samhälle, kanske till och med en bra bit därifrån. Där finns ett starkt, mångfasetterat och rikt civilt samhälle. Det finns till och med inom denna svårgenomträngliga regim ett element av delvis kontrollerad pluralism. Det skapar förutsättningar, tror jag, för en långsiktig dialog på bredden.
Det för mig då till frågan: Vad kan vi göra för detta? Ja, jag har inget omedelbart standardsvar på det. Men jag tror att vi är överens om att det inte är isoleringsvägen, utan att vi utvecklar kontakterna på bredden med det iranska samhället. Det kan gälla parlamentariska kontakter. Det kan gälla kontakter mellan frivilligorganisationerna. Kvinnoorganisationer har nämnts, och de spelar en viktig roll i det här sammanhanget. Det kan gälla medier. Det kan gälla många andra.
Det en regering kan göra i detta sammanhang är relativt begränsat. Men vi kan peka på möjligheter, uppmuntra till dialogen och visa på det långsiktiga värde som ligger i detta. När vi gör detta kanske vi både kan medverka till en utveckling i det iranska samhället och möjligtvis med tiden öka trovärdigheten i den kritik som vi för fram såväl offentligt som i den diskreta officiella dialogen med de iranska myndigheterna när det gäller det sätt på vilket situationen för de mänskliga rättigheterna har försämrats under senare år.
Vi har vid flera tillfällen direkt tagit upp enskilda fall. Vi har tagit upp några fall som har varit föremål för offentlig uppmärksamhet. Då har det ofta nått en gräns, för möjligheterna till påverkan är rätt begränsade. Det har funnits enskilda fall där vi kanske har kunnat påverka. Sedan har det varit den dialog som vi för i största allmänhet angående situationen.
Jag sammanträffar då och då med den iranske utrikesministern. Jag träffade honom senast i samband med FN:s generalförsamling i New York för ett antal veckor sedan och berörde olika frågor. Jag berörde också den olika syn vi har på mänskliga rättigheter. Jag skulle tro att jag kommer att träffa honom igen inom de närmaste månaderna, och jag kommer då självfallet att utnyttja möjligheten att återigen erinra om den olika syn vi har på mänskliga rättigheter och också om betydelsen av att få i gång en bredare dialog mellan Iran och Europeiska unionen om mänskliga rättigheter. Det är ett led i den bredare dialog som vi eftersträvar med Iran, centrerad just nu kring den nukleära frågan men med en betydligt mycket bredare ansats än så när det gäller det längre perspektivet.