Fru talman! Jag lovar att bidra med det jag kan för att utveckla och öka tjatet om de mänskliga rättigheterna. Precis som utrikesministern säger är det viktigt att vi för diskussionerna på den parlamentariska arenan.
Jag tror att det krävs en mängd olika faktorer för att en isoleringspolitik ska fungera. I fallet med Iran uppfylls inte de kriterierna. Därför skulle det inte vara speciellt fruktbart att föra en isoleringspolitik gentemot Iran.
I en diplomatisk dialog och i en dialog mellan den demokratiska världen och den icke-demokratiska världen ska man kunna förvänta sig en respektfull partner. Jag uppfattar det som att den iranska regimen har gått helt åt fel håll. Man visar ett förakt mot den demokratiska omvärlden. Man visar ett förakt gentemot de samarbetsorganisationer som finns som vilar på demokratisk grund. Hur kan vi bli starkare i vår kritik? Det är ordets makt vi måste använda - än så länge.
Jag blir glad när utrikesministern talar om vidgade kontaktytor med det iranska samhället, speciellt det civila samhället. Det är starkt. Det är inte så att det iranska folket är ett kuvat folk som inte vet vad som försiggår i deras eget land, utan det civila samhället är starkt. Kvinnorörelsen är stark. Det finns en stark fackföreningsrörelse. Det finns en stark rörelse för barnens rättigheter. Det är med glädje jag kan se med vilket mod man för kampen för mänskliga rättigheter och demokrati.
Hur tänker utrikesministern verka för att kontakterna mellan civilsamhällena i den demokratiska världen och Iran kan öka för att vi ska få till denna dialog på alla nivåer och mellan alla samhällsinstanser? Oftast ter sig dialogen med det högsta skiktet tämligen meningslös.