Fru talman! Låt mig medge att jag först hoppade
till när jag hörde Tullia von Sydow jämföra gruppen
65-plus med varannan damernas. Ganska snart revi-
derade ju Tullia detta och sade att det skulle gälla att
kanske var tionde skulle vara pensionär här i en
framtid. Jag ser gärna varannan damernas i framtiden,
men inte med den socialdemokratiska kvoteringen
utan efter kompetens, förmåga och erfarenhet.
Vi moderater får ju ofta veta att vi inte är så bra
på att få in kvinnor överallt. Jag tror att alla här nu vet
att vi har en god och duktig uppsättning kvinnor
bland kommunalråden. Det har t.o.m. Inger Segel-
ström sett, och hon har också uttryckt sin förskräckel-
se över att det är så många kvinnor i Moderaterna.
Kvinnor som kvinnor, tyckte jag.
Fru talman! De äldre, de svaga i samhället, de
handikappade och de lågutbildade är de som alltid
drabbas av ofullkomligheter och brister som faktiskt
finns i vårt sociala skyddsnät. Med största sannolikhet
är det bland de här grupperna just de äldre, och kan-
ske allra mest de allra äldsta i samhället, som drabbas
hårdast.
De senaste åren har inneburit oroande tecken på
försämring av sjukvård och äldreomsorg. Erforderlig
vård skall finnas i rimlig tid och vara av hög kvalitet.
Köerna till sjukvården har ökat igen. 1994 var köerna
nästan borta. De var åtminstone korta. Men i dag kan
man få vänta halvårsvis och ännu mer för att få den
behandling man behöver. Ju äldre man är desto vikti-
gare är det att man får sin behandling när åren man
har framför sig kanske inte är så många.
Självklart skall man i ett valfrihetens samhälle
som vi ser framför oss kunna välja vårdgivare. Det
finns tyvärr många exempel på hur framför allt pen-
sionärer genom sin svaghet inte får denna möjlighet
att välja. Hans Hjortzberg-Nordlund nämnde alldeles
nyss företagsläkarna. De är oerhört viktiga, kanske
framför allt för rehabiliteringen, och vid deras sida
står sjukgymnaster och andra. Det tar längre tid och
är naturligtvis svårare att rehabilitera gamla männi-
skor. Men det är mänskligt nödvändigt, och det är
också ur alla synpunkter även ekonomiskt positivt.
Second opinion talar vi om i dag. På många stäl-
len fungerar möjligheten att få second opinion. Men
enligt de rapporter jag har hört är det ofta just när det
gäller pensionärer som denna möjlighet till second
opinion inte föreligger.
Hemtjänsten talade flera om. Man måste kunna få
välja själv. Det är alldeles riktigt. Jag har i min familj
många äldre. De får inte välja. Det växlar mellan den
ena personen den ena dagen och den andra personen
den andra dagen, och man känner sig vilsen inför den
främmande personen. Den främmande hjälpen vet
inte riktigt vad det är som förväntas av henne eller
honom.
Någonting som är väldigt jobbigt för de flesta är
de s.k. medicinskt färdigbehandlade. Vart skall de ta
vägen? Skall landstinget behålla ansvaret eller skall
kommunerna ta det? Ibland hamnar de sjuka, som
ofta fortfarande är sjuka även om de är medicinskt
färdigbehandlade, mellan två stolar.
Tandvården bland pensionärer över sjuttio år bor-
de enligt min uppfattning omfattas av högkostnads-
skyddet. I vissa kommuner finns möjlighet för hem-
boende gamla att få besök av tandhygienister. Den
möjligheten borde gälla fler kommuner än vad som i
dag är fallet. Sociala instanser har under senare tid
dragit in på möjligheten till bidrag för tandvård.
Många gamla med minimala pensioner kan i dag inte
betala sin tandvård och lever i oro för detta och kan-
ske också avstår från att besöka tandläkaren med allt
det lidande som det medför för kommande dagar.
Personligen frågar jag mig varför tänderna i vårdhän-
seende inte räknas till den övriga kroppen och i så fall
också skulle omfattas av samhällets vårdansvar. Re-
lationen tuggförmåga och matsmältningsapparat
måste ju vara välkänd för alla.
Beträffande rehabiliteringar är det samma sak. I
mitt län, Stockholms län, har vi sett flera exempel,
t.o.m. många, på att äldre patienter har förvägrats
rehabiliteringar. Frågan är: Anser man att de är för
gamla? Lönar det sig inte att rehabilitera dem? Jag
kan inte dela en sådan uppfattning om det är så att
den gäller någonstans.
Flera exempel på hur de starka och högröstade
vårdbehövande och deras anhöriga klarar sig bättre än
dem som är svaga vet vi alla existerar. Det är alltid så
att det är de svaga, sjuka och lågutbildade som lider i
alla åldersgrupper. Men när det gäller gamla är det
här ännu mer tydligt. I vårt land med så höga skatter,
de högsta skatterna i Europa, har vi så många brister.
Man kan fråga sig hur det är möjligt.
Till sist fru talman, skulle jag vilja nämna i min
uppräkning de insatser som görs av de anhöriga. Flera
har nämnt detta och jag vill bara understryka, för att
förkorta min talartid något, vilken insats de anhöriga
står för och hur värdefull den är.
Fru talman! Sverige berömmer sig av en hög
standard också på områden som berör de äldre i sam-
hället. I mycket stämmer det här. Men brister finns,
som vi alla har visat, ibland t.o.m. allvarliga brister.
De bristerna måste vi gemensamt åtgärda och jag
finner en sådan stämning bland dem som i dag har
talat om de här frågorna.
Inte minst måste vi som har privilegiet att i risk-
dagen företräda våra medmänniskor aktivt medverka
till en attitydförändring. Jag är väldigt glad för den
uppfattning om attitydförändring som Tullia von
Sydow har gett uttryck åt tidigare vad gäller synen på
de äldre. Det är en mänsklig rättighet att även som
äldre eller riktigt gammal bemötas med respekt. Det
är av största vikt att ta till vara de kunskaper och den
erfarenhet som de äldre representerar och som de
yngre kan dra nytta av.
Fru talman! Jag har inte något yrkande men står
naturligtvis bakom de reservationer där moderaterna
finns med.