Fru talman! I en demokrati är rätten till ett värdigt
liv självklar. Det gäller naturligtvis också för de sva-
gaste grupperna, t.ex. barnen som vi har talat om i
dag och de gamla, sjuka och handikappade. Vi krist-
demokrater har alltid betonat varje människas abso-
luta lika värde. Inom vård- och omsorgspolitik beto-
nar vi att alla - oavsett ålder, kön, bakgrund, ekono-
mi, yrke - har samma rätt att få trygghet och med-
mänsklig omsorg. Egentligen borde detta var en
självklarhet. Också en gammal människa, en äldre,
och en äldreäldre, skall i alla livets situationer ha rätt
att på bästa sätt, precis som varje annan person, be-
mötas värdigt.
Tyvärr saknar vårt samhälle mycket av en grund-
läggande respekt för ålderdomen. En del av förkla-
ringen kan vara att yngre människor, kanske även
medelålders, nästan aldrig har kontakt med äldre.
Man har i många fall sina äldre släktingar boende
långt borta, och man umgås med människor i samma
ålder som en själv. Man får då ingen möjlighet att ta
del av den äldre generationens livshistoria, livserfa-
renhet och förhoppningsvis livsvisdom.
Sverige har en av västvärldens äldsta befolkning-
ar, och medellivslängden ökar stadigt. Vi blir friskare,
vi får bättre läkemedel osv. Det svenska samhället
måste på sikt ställas om efter den nya befolknings-
strukturen. Vårt välfärdssystem påverkas. Man brukar
säga att hela Europa är ett åldrande Europa, ett snabbt
grånande Europa, kanske också - vilket vi inte hop-
pas - i takt med de sjunkande födelsetalen ett utdöen-
de Europa.
FN har utlyst 1999 som äldreår. Den svenska re-
geringen har lagt fram det s.k. äldreprojektet. Temat
för äldreåret är ett samhälle för alla åldrar. Man har
slagit fast fyra nationella mål. Äldre skall kunna leva
ett aktivt liv och ha inflytande. Äldre skall kunna
åldras i trygghet och vara oberoende. Äldre skall ha
tillång till god vård och omsorg. Äldre skall bemötas
med respekt. Det är utmärkt. Att bemötas med respekt
skulle ha kunnat uppmärksammas i en femte punkt,
nämligen behovet i Sverige av kontaktmöjligheter
yngre-äldre. Vi skall lära känna varandra över gene-
rationsgränserna för att undvika generationskonflik-
ter. Jag beklagar att en sådan punkt ännu inte finns.
Synen på äldre människor och åldrande måste för-
ändras i vårt land, och de äldres livserfarenhet måste
tas till vara. Det måste till attitydförändringar. Det
måste vara riksdagens och regeringens ansvar att föra
ut detta budskap. Äldrefrågorna måste gång på gång
aktualiseras.
Just i dag, den 26 mars, har Sveriges gerontolo-
giska sällskap, i samverkan med äldreprojektet, en
mycket intressant konferens. Temat är bilden av äldre
i medierna. Det är ett utmärkt initiativ.
De flesta av oss äldre har som barn lärt oss att va-
ra snälla, lydiga, tacksamma och inte klaga. Det kan
naturligtvis vara positivt. Men ibland behövs hjälp
med att få svar på frågor om rättigheter och skyldig-
heter i samhället. Jovisst, vi har ett bra utbyggt sam-
hällssystem där det går att få hjälp. Men varför inte
ha en ombudsman för äldre, en äldreombudsman?
Jag tror att vi äldre som är många och som blir en
allt större del av Sveriges befolkning verkligen behö-
ver en egen ombudsman, en äldreombudsman, som
uppmärksammar de viktiga äldrefrågorna. Regering-
en bör verka för att en sådan ombudsman tillsätts. Det
behövs både på riksnivå och på kommunal nivå.
Jag önskar också att regeringen tillsätter en speci-
ell äldreminister. Det finns ju en minister för ung-
domsfrågor, en ungdomsminister, och det är bra. Men
varför har vi ingen äldreminister? Vi äldre blir alltfler
och behöver i många fall en egen företrädare i debat-
ten.
Fru talman! Till sist: Självfallet står jag bakom
alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till
reservationerna nr 2 och 30.