Fru talman! Jag måste först kommentera Tullia
von Sydows berättelse om att gruppen 65-plus nu
består av tio personer. Jag tycker att det är ännu mer
märkvärdigt, men det är kanske en tillfällighet, att
riksdagens tre äldsta ledamöter alla deltar som de tre
sista talarna över detta betänkande. Frågorna är kan-
ske mer aktuella för oss än för andra. Vi har större
anledning än de flesta att se på hur samhället agerar i
äldrepolitiken. Äldreproblemen hör ju till de vikti-
gaste frågorna i vårt samhälle.
Det är inte bara i fråga om detta med 65-plus som
jag delar Tullias åsikter utan det gäller också att det
finns en betydande konsensus i de här frågorna, i alla
fall när det gäller vad vi vill uppnå. Detta är en debatt
som handlar om finansiering och liknande. Där finns
politiken. Men vi diskuterar egentligen inte det vi vill
uppnå, nämligen att alla människor skall ha en bra
vård när de blir äldre. Det vill vi alla.
Cristina Husmark Pehrsson har redan tagit upp
Moderaternas synpunkter på väsentliga delar av det
betänkande som vi diskuterar i dag. Det handlar om
många och disparata frågor, eftersom det huvudsakli-
gen rör sig om motioner från den allmänna motionsti-
den.
Jag skall ta upp de delar av äldrepolitiken som
handlar om de äldres sjukvårdsbehov. Här är vi inne
på saker som ibland faktiskt inte fungerar särskilt bra
i dag.
Allteftersom vi blir äldre ökar ju självfallet beho-
vet av sjukvård. Den s.k. ädelreformen drevs fram av
Socialdemokraterna efter ett ändlöst kompromissan-
de, jag vill nästa kalla det schackrande, mellan Land-
stingsförbundets och Kommunförbundets socialde-
mokratiska majoriteter. I stället för att ge kommuner-
na allt ansvar för all primärvård, vilket ingick i den
ursprungliga diskussionen, fick kommunerna ansvaret
för äldreomsorgen medan landstingen fortsatte som
huvudmän för primär- och slutenvård.
Kommunpolitikerna har nu ansvaret för den tunga
och problematiska äldrevården och äldreomsorgen
utan att man, i alla fall som regel, förfogar över till-
räcklig medicinsk kompetens och utan tillräckliga
resurser.
Resultatet har blivit att kommuner och landsting
spelar ett slags svälta räv eller Svarte Petter om de
mest vårdkrävande. Förlorarna är äldre, vårdkrävande
medborgare.
Ädelreformen har nu funnits i tio år. Gränsdrag-
ningarna är svåra att göra mellan vad som skall höra
till sjukvård och vad som skall kallas äldreomsorg.
Socialstyrelsens utvärderingar visar att problemen
finns kvar. De gamla far illa medan kommuner och
landsting diskuterar vem som skall ansvara för vad.
Begreppet färdigbehandlad eller klinikfärdig har
tidigare nämnts här i dag. Det är ett godtyckligt be-
grepp som landstingen förfogar över. Klinikfärdig
kallas en patient som landstingen vill bli av med. När
överbeläggningarna ökar minskar naturligtvis den
behandlingstid som en äldre person får innan han är
färdigbehandlad.
Den starkt ökade dödligheten på vissa vårdhem
efter utskrivningar från landstingens sjukhus talar sitt
eget språk. Det förekommer ju - och det har ju upp-
märksammats i pressen en hel del på senare tid - att
en tredjedel av patienterna dör inom en vecka efter
det att de blivit färdigbehandlade och överförda till
vårdhem. Sådana saker är inte någonting annat än ren
skandal.
I landstingen har neddragningarna drabbat vissa
specialiteter mer än andra. Till de specialiteter som
farit särskilt illa hör medicinsk rehabilitering. När det
gäller äldrevården är läget här utan överdrift helt
katastrofalt. Man har länge vetat att gamla som drab-
bas av sjukdom är mer beroende än andra av rehabi-
litering för att kunna bibehålla och återuppträna
funktionen i sjuka kroppsdelar. På en del vårdhem
finns det fortfarande sjukgymnaster som gör ett fint
och självuppoffrande jobb, men var finns rehabilite-
ringsläkarna? De skulle finnas till för att kunna ställa
diagnoser och ge ordinationer. Om det finns särskilda
rehabiliteringsavdelningar på länssjukhusen - och det
finns den del kvar fortfarande - är platserna mer eller
mindre förbehållna folk under 65 år.
En ny genomgripande utredning av ädelreformen
är absolut nödvändig och borde genomföras med det
snaraste.
För ett par år sedan kom rapporter från Nederlän-
derna om att man vid några tillfällen hade funnit
sjukhem där personalen hade svultit gamla till döds.
På senare år har vi börjat få samma rapporter här. Det
beror nog delvis på att mycket gamla människor har
svårt att tillgodogöra sig födan, men det kan också
vara medveten eller omedveten nonchalans.
Vi har ju ofta en situation där den gamla har svå-
righeter att äta själv. Det enda sättet att skydda veder-
börande från svält är att vara aktiv som vårdpersonal.
Men i sparsamhetens samhälle saknas vårdpersonal,
och man får en situation där patienten inte längre
klarar sig. Fastän personalen gör så gott den kan,
hinner den inte ägna tillräcklig tid åt var och en, och
patienterna svälter faktiskt ihjäl.
Personalen som går på sitt sjukhem och ser de in-
tagna varje dag kan ha svårt att se hur medicinska
tillstånd progredierar. Här skulle det behövas en läka-
re som kan se och diagnostisera svält och ställa dia-
gnos också på andra tillstånd som kan drabba vår
patient. Vi har en medicinskt ansvarig sjuksköterska
som ibland gör underverk, men hon är inte utbildad
att diagnostisera, och än mindre att behandla, alla de
mer eller mindre allvarliga tillstånd som kan drabba
våra patienter.
Vi har på senare tid fått rapporter om hur stora
sjukhem, t.ex. i Göteborg, saknar så elementära saker
som en väska med akutmedicin och akututrustning. I
stället har tiotals patienter dött varje vecka. Är det så
vi vill ha våra anhöriga vårdade?
Vi kan inte ha två patientkategorier i Sverige där
den ena är berättigad till bra landstingssjukvård och
den andra till, i sämsta fall, förvaring på kommunens
sjukhem. Det måste finnas en läkare som har det
medicinska ansvaret för sjukhemmet. Denne bör vara
en geriatrisk specialist eller en allmänläkare som har
möjligheter att göra täta konsultationer med specia-
lister på området. Han skall ha ansvaret för vårdpla-
neringen för den enskilda patienten, men också för
utbildningen av personalen. Detta får naturligtvis inte
hindra de äldre att ha en egen läkare som håller nära
kontakt med den läkare som har det övergripande
medicinska ansvaret.
Jag har inga egna yrkanden utöver dem som Cris-
tina Husmark Pehrsson har framfört.