Fru talman! Nog har det här ärendet varit under-
ligt på många punkter, liksom föregående talare
nämnde.
Flyget är ett skattefrälse, såväl i Sverige som i
resten av världen. På grund av internationella avtal,
som daterar sig tillbaka till andra världskrigets slut, är
flygbränslet helt undantaget från beskattning, trots att
flygtrafiken är den största källan till utsläpp av koldi-
oxid räknat per personkilometer. Trots den uppenbara
kopplingen till växthuseffekten och den globala upp-
värmningen behandlas inte flygets utsläpp alls i Ky-
otoprotokollet. Om flyget skulle bära sina egna sam-
hällskostnader skulle vi få se betydligt högre prishöj-
ningar än de 30 kr per biljett som branschens själv-
klara ansvar för de egna försäkringarna skulle innebä-
ra.
I efterdyningarna av terrorattackerna i USA har
flyget särbehandlats på ett unikt sätt. Eftersom försäk-
ringsbolagen nu gör en annan riskbedömning och inte
anser sig kunna leva upp till tidigare utlovade ersätt-
ningar vid olyckor går staten i ett slags återuppstån-
den planekonomi in och håller flyget under vingarna
genom att ta över en betydande del av deras försäk-
ringsansvar. En flygolycka kan nu kosta medborgarna
17 miljarder kronor eller ungefär 4 000 kr per skatte-
betalare. Tidigare var det försäkringsbolagen som
stod för den kostnaden. Så bör det vara i framtiden
också. Frågan ska inte lösas av staten utan på mark-
naden inom ramen för det storkapital som både för-
säkringsbolagen och flygbolagen tillhör.
Redan när den första flyggarantin utfärdades av
riksdagen fanns det tillgängliga försäkringsalternativ
på marknaden. Om inte SAS tycker sig ha råd så tror
jag att de allra flesta resenärer skulle kunna tänka sig
att betala några ynka tior till för en biljett som redan
kostar flera tusen kronor för ett fullgott försäkrings-
skydd.
Företrädare för flygbranschen har talat om att
staten förtjänstfullt gick in och garanterade krigsris-
ken under 30 dagar, vilket gav branschen ett andrum.
Men vad har branschen egentligen gjort under de 30
dagarna, mer än att hämta andan?
Många representanter för branschen väljer att läg-
ga ihop de här tiorna per biljett som ett eget ansvar
för försäkringskostnaderna skulle kosta och se det
som en förlust för svenskt inrikesflyg på 250 miljoner
kronor per år, och kräver därför förlängda försäk-
ringsgarantier från staten. Och regeringen har nu,
med stöd av alla partier utom Miljöpartiet, effektuerat
den beställningen. Man frågar sig varför, när det finns
försäkringslösningar på den annars så omhuldade
marknaden. Flyget får väl, liksom alla andra, vända
sig dit och inte ropa på hjälp från staten.
Vi i Miljöpartiet var kritiska redan förra gången
staten gick in och tillämpade denna nya planekonomi.
Vår kritik kvarstår och har förstärkts. Som finansut-
skottet skriver i sitt yttrande har frågan kommit i ett
delvis annat läge sedan det på marknaden finns för-
säkringslösningar som ger flygbolagen ett försäk-
ringsskydd upp till 1 000 miljoner amerikanska dollar
per skadetillfälle. Sedan den 3 oktober kan en sådan
försäkring tecknas genom försäkringsmäklaren Wil-
lies, som företräder en stor grupp av försäkringsbo-
lag. Premien för denna försäkring uppgår alltså till
lite drygt 30 kr per passagerare och resa. En annan
grupp av försäkringsbolag, företrädda av Berkshire
Hathaway, erbjuder nu också ett liknande försäk-
ringsskydd. I går hade 241 flygbolag tecknat någon
av dessa försäkringar, men inte SAS. De behöver
inte. De använder staten i stället.
Fru talman! Jag yrkar på avslag på utskottets för-
slag och bifall till reservation 1.