Fru talman, åhörare och kära kammarledamöter!
Jag vill börja mitt anförande med att yrka bifall till
propositionen. Jag kommer nu att gå över till själva
inlägget.
Vi yrkade också bifall till det tidigare beslutet.
Det gjorde vi utifrån en akut situation som uppstod
där försäkringsbolag drog sig ur marknaden så att det
inte längre gick att teckna de försäkringar som be-
hövdes. Det förorsakade en viss kris. Flygbolag i hela
Europa vände sig till sina regeringar och sade: Vi
behöver hjälp just nu.
Det kan diskuteras om marknaden gjorde rätt eller
fel. Vi kan diskutera än det ena och än det andra, och
vi kan ha moraliska värderingar på det som hände och
inte hände. Men faktum var att det hände. Faktum var
att vi helt plötsligt stod i en situation där vi bedömde
att vi var tvungna att agera.
I det anförande jag då höll sade jag bl.a.: Som det
är nu ska vi agera. Det ska helst vara en garanti på
maximalt en månad. Man bör betona säkerheten även
inrikesmässigt, och vi kan konstatera att den har
höjts. Det är en dålig beredning. Faktum är att vi i
denna kammare fattade beslut på en beredning gjord i
Danmark, om vi ska vara riktigt ärliga.
Är det då någon större skillnad mellan läget i förra
månaden och läget i denna månad om man gör en
nulägesanalys? Både ja och nej. Å ena sidan har
marknaden börjat jobba. Men vi är inte tillbaka i en
situation som före den 11 september. Det är fortfa-
rande inte möjligt att teckna de försäkringar som i
vårt fall bl.a. SAS behöver.
Det finns inte en marknadslösning för försäkring-
ar upp till 1 750 miljoner US-dollar. Det finns där-
emot en marknadslösning upp till 1 000 miljoner US-
dollar. Utifrån den realiteten - som ännu en gång
utgår från vad som skedde den 11 september - har vi
sagt att vi nog måste ta ett ansvar.
Det ansvaret finns därför att vi har bolag i detta
land som behöver försäkringen. I det här fallet gäller
det enbart SAS. Vi har här också ett dubbelt ansvar.
Det gäller först och främst det strikt principiella. Ska
staten i sådana här krislägen ta ett ansvar? Vi tycker
det. Det är rimligt att staten emellanåt såsom stat tar
ansvar när det är kris.
Men vi har också ett annat ansvar. Om Sverige nu
som stat - vilket jag personligen tycker är fel, och vi
kristdemokrater gärna förändrar genom en utförsälj-
ning - äger något och förhandlar med andra länder
har vi självklart också ett gemensamt ansvar.
Då kommer vi till nästa grej. Hur kommer det sig
att vi alltid är sist? Även denna gång fattar vi mer
eller mindre beslut eftersom vi är sist. Regeringen går
t.o.m. ut och säger: Nu ska propositionen komma.
Den lovar grejer i förväg därför att den är så sen att
någon företrädare inte ens har kommit hit till kamma-
ren.
Det är djupt tragiskt och bedrövligt att Björn Ro-
sengren inte är här och lyssnar. Det är pinsamt när
han har varit ute och agerat som han gjort och sedan
kommer krypande till oss i kammaren. Det hindrar
fortfarande inte verkligheten. Det finns inte försäk-
ringslösning upp till de belopp som fanns före den 11
september. Alltså måste vi agera och ta ansvar.
Då kommer vi till frågan: Vad är det vi fattar be-
slut om i dag? Det är ett principbeslut. Det bygger på
att riksdagen ger regeringen i uppdrag att lösa pro-
blemet på bästa sätt. Det har framgått med all önsk-
värd tydlighet från de flesta talare att vi ska ta en så
liten risk som möjligt, dvs. att det ska vara så mycket
marknadslösningar som möjligt. Det har varit uppe
till diskussion i utskott och även sagts här.
Med de skrivningar som finns här, och som gäller
ett principbeslut, är jag lite förvånad över att exem-
pelvis moderaterna väljer att reservera sig.
Vi ska nämligen fatta principiella beslut i den här
kammaren. Sedan är det regeringens sak att lösa det
hela rent praktiskt.
Med detta är jag nöjd med mitt anförande, och jag
tackar för tiden.