Herr talman! När det gäller kulturarvsfrågor är det två ord som osökt infinner sig: ansvar och tillgänglighet. Upp i ljuset, ut till folket med denna skatt och källa till kunskap om vårt förgångna, om samhällenas förändring, om arbete, livsmönster och traditioner!
I dag avhandlar vi kulturarvsfrågorna, och jag vill speciellt yrka bifall till två av våra reservationer, nr 5, som handlar om fri entré på regionala museer, och nr 9, som handlar om digitaliseringen av värdefullt fotografiskt material i Kiruna.
När jag ändå är inne på digitaliseringen, denna viktiga uppgift med att göra samlingarna tillgängliga, vill jag dela med mig av en stark gårdagsglädje. Jag hade nämligen lyckan att göra ett studiebesök på Sveriges Radios bildarkiv, som är otroligt intressant och som hyser inte mindre än fem miljoner originalbilder i pappersformat. Det är en osedvanlig bredd på dessa bilder, alltifrån skördetröskor i Stalins Sovjet till cirkusbröllop i Paris 1948, engelska kungahuset, Berlin i ruiner, svenska 50-talsidyller och Monica Zetterlund som sitter och tittar beundrande på Ella Fitzgerald i en sminkloge. Även dessa bilder digitaliseras. Ungefär 30 000 finns tillgängliga på nätet.
Min fråga och min farhåga gäller dock detta arkivs framtid. Utredning pågår nämligen och en diskussion om att arkivet ska omhändertas av företaget Scanpix, det vill säga hamna utanför det public service-ansvar som Sveriges Radio står för. Jag menar att detta vore ett tragiskt bidrag till den hotande glömska som tenderar att breda ut sig över fosterlandet.
Herr talman! Mellan de virtuella världarna öppnar sig hela tiden nya möjligheter. Jag tycker också att man kan betrakta arkeologin som ett nyttigt redskap, denna historiens backspegel med vars hjälp vi kan vinna kunskap och insikt om gångna generationers liv och leverne. Kulturarvet spelar en mycket viktig roll för ett hållbart samhälle och pekar i den meningen framåt i ett viktigt medborgarperspektiv, ett arv som ska vårdas och omhändertas, ansvaras för men också användas för allas vårt gemensamma bästa. Det krävs med andra ord ett folkligt, uthålligt engagemang i kulturarvsfrågan och därtill en nära kontakt med forskningen och kulturinstitutionerna.
Naturvården och kulturmiljövården är som jag ser det två sidor av samma mynt. Kulturlivet betyder också mycket genom sina inte mätbara värden, men ändå viktiga värden som kulturell identitet och lokal självkänsla, betydelsefulla också för en hållbar, grön framtid.
Herr talman! Min egen bakgrund är förankrad i norra Värmland, i gränslandet mellan den uppodlade leende Fryksdalen, omsjungen av Selma Lagerlöf i
Gösta Berlings saga
, och den lite mer mörka vildmarken dit finska invandrare från Savolax kom för att bygga sig liv och framtid. De svedjade skog, sådde råg och födde sina barn i bastun. Bastun var det första som byggdes.
Jag vill passa på tillfället att förmedla fyra rader av en bygdediktare som skrev på sin nordvärmländska dialekt.
Ja vet e litta fatti bygd Langt nol i Värmlands skoger Ja vill ni helst skull se'a När som sola strör sitt gull .
Dessa bygder och skogar var förr befolkade på ett helt annat sätt än de är i dag. Men genom arkeologiska utgrävningar kan vi få väldigt mycket kunskap om den fascinerande berättelse som finns också i denna karga trakt. Det som i dag med fog kan kallas glesbygd var några generationer tillbaka väldigt livaktiga bygder. Man levde sina egna liv genom självförsörjning, utan att märkas så mycket i de stora sammanhangen.
Historiens rötter ligger djupare än man kan tro. Långt innan finnarna kom på 1600-talet, så långt tillbaka som till den yngre stenåldern finns lämningar bevarade. En storhetstid för norra Värmland brukar man räkna mellan 900- och 1100-talen.
Herr talman! Att på ett varsamt och kunnigt sätt hantera denna naturgåva och detta kulturarv har verkligen gjorts i norra Värmland. Utmarksmuseet, som från början hette Jakt- och fiskemuseet, fick ett komplement genom en fantastisk bildvävnad, en sorts textil roadmovie, på 40 meter som handlar om pilgrimsvandringen från Vänerlandet upp till Nidaros i Norge.
Man satte också i gång en säter, Ransbysätern, dit folk kan komma för att andas frisk luft och för att få en liten aning om hur livet en gång levdes mellan Värmlands blånande berg och vajande granskog.
Ett studium av gångna tiders livsvillkor säger oss också att folk i Värmland var mångsysselsatta, att man såg det som någonting positivt att vara arbetsmänniskor och att man genom sitt arbete och genom råvarorna - skogen, järnet, vattenkraften och dessutom den egna arbetskraften - var med och formade det som i dag är Sverige, vårt gemensamma fina folkhem.
Detta vill jag påminna om nu när andra tider råder, nu när landsbygden och skogslandet betraktas som en tärande del, när vi som bor i det inre stödområdet alltför ofta känner att vi står med mössan i handen - vi som var med om att bygga upp det här landet en gång i världen. Allt detta riskerar att falla i glömska, och just den arkeologiska forskningen kan motverka detta. Den är det nödvändiga verktyget för insikt och förståelse, liksom ett lokalt engagemang och ett folkligt deltagande.
Kulturarvet, herr talman, kan främja det sociala kapitalet, stimulera till mötesplatser och upplevelser, skapande av alternativ produktion, deltagande och ansvarstagande. Allt är viktigt för oss som vill satsa på en hållbar framtid.