Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag står bakom samtliga sverigedemokratiska reservationer, men jag väljer här att yrka bifall endast till reservationerna 1, 2, 8 och 11.
Herr talman! Att drabbas av allvarlig minnesförlust är ett av de svåraste trauman som en människa kan råka ut för. Vi människor är till väldigt stor del, på gott och på ont, en produkt av vår levnadshistoria och av våra minnen. Att förlora sina minnen blir därför också på många sätt att förlora sig själv, att förlora sin identitet, att förlora fotfästet.
Det är oerhört påfrestande och destruktivt för en människa att inte längre veta vem man är, var man kommer ifrån, varför man talar som man gör, varför man rör sig och reagerar som man gör och att inte kunna plocka fram och glädjas åt ljusa stunder som flytt, att inte kunna dela dem med andra, att inte kunna minnas och hedra de människor som betytt mycket för en men som inte längre finns kvar, att inte kunna minnas sina misstag och därmed inte heller kunna dra någon lärdom av dem.
Allt detta som är sant för en enskild människa som drabbas av minnesförlust är också sant för en nation som förlorar sin historia och sitt kulturarv. Kulturarvet är ju vårt gemensamma kollektiva minne.
Vi sverigedemokrater anser att få uppgifter kan vara viktigare för samhällets välmående och harmoniska utveckling än att bevara och levandegöra kulturarvet. Att vi menar allvar med vår ambition att stärka kulturarvets ställning visade vi inte minst i vår senaste höstbudget där vi avsatte långt större resurser än något annat parti till just detta område.
Tyvärr är det inte så att alla delar vår syn på kulturarvets betydelse. Det finns de som vill förvränga och förvägra oss våra minnen. Det finns till och med de som vill förstöra dem eller stjäla dem från oss. Det för mig in på motion 326 om kulturarvsbrottslighet.
Många goda initiativ har på senare år lanserats för att stävja kulturarvsbrottsligheten, inte minst från Riksantikvarieämbetets sida. Men trots dessa insatser fortsätter kulturarvsbrotten att öka. Dessutom är mörkertalen stora, och få anmälningar leder till åtal.
En av grundorsakerna till den låga uppklaringsfrekvensen är att preskriptionstiden för kulturarvsbrott är förhållandevis kort och att polis och åklagare ofta tvingas prioritera brott med högre straffvärde. En viktig åtgärd för att effektivisera bekämpandet av kulturarvsbrotten blir därmed att höja straffvärdet och förlänga preskriptionstiden.
Enligt brottsforskaren Lars Korsell på Brottsförebyggande rådet är medvetenheten om kulturarvsbrott låg i Sverige jämfört med i många andra länder. Det är inte bara polis och åklagare utan också tullen som har nedprioriterat kulturarvsbrotten. Mycket mer skulle kunna göras för att förhindra att till exempel stulna kulturföremål förs ut ur landet.
I sitt svar på min motion uppger utskottsmajoriteten att man är väl medveten om situationen. Man instämmer i att de låga straffsatserna är en stor del av problemet. Trots detta väljer man att avslå motionen och inte göra någonting. Det är enligt min uppfattning både oansvarigt, ologiskt och oförsvarligt.
En faktor av mindre men ändå inte obetydlig vikt i arbetet med att stävja kulturarvsbrott är att det finns ett fungerande system för att belöna den som upptäcker ett fornfynd och väljer att lämna in det till staten i stället för att behålla det själv eller sälja det vidare. Att detta system, vilket motion 207 sätter fingret på, inte fungerar tillfredsställande i dag är således ett allvarligt problem.
Motionären från Socialdemokraterna är inte ensam om att se stora brister i det nuvarande systemet. I ett remissvar från 2011 skriver till exempel Statskontoret att det är "ett faktum att omhändertagandet av fornfynd länge har släpat efter vid Riksantikvarieämbetet. Så väl värdering av fyndigheterna som utbetalning av inlösen går långsamt. De stora balanserna är en källa till oro och riskerar att påverka allmänhetens förtroende för myndigheten negativt. Det är generellt viktigt att myndigheter fullgör sina uppdrag på ett effektivt sätt och därför rimligt att skärpa kraven på att Riksantikvarieämbetet handlägger sina ärendebalanser inom rimlig tid. I förlängningen av detta kan långa handläggningstider indikera att en myndighets verksamhet, organisation eller styrningen behöver utvecklas eller ges en mera ändamålsenlig form."
Herr talman! En av de institutioner som drabbats värst av kulturarvsbrottsligheten är Svenska kyrkan. Kristna kulturskatter av närmast ofattbart värde har redan stulits och förts ut ur vårt land. Kyrkan har i dagsläget vare sig det kunnande, de resurser eller den ekonomi som krävs för att skydda ens de mest värdefulla kulturskatterna. Men man försöker. Man försöker genom att i allt högre utsträckning stänga och låsa kyrkorna, vilket resulterar i att de kristna kulturminnen som inte blir stulna eller förstörda i stället blir mindre tillgängliga för allmänheten.
En del av lösningen skulle kunna vara att, i likhet med vad Sverigedemokraterna föreslår i motion 318, låta utreda möjligheten att i samarbete med kyrkan inrätta ett nationellt kyrkohistoriskt museum i likhet med vad som redan finns i till exempel Nederländerna. Där skulle kyrkans främsta kulturskatter kunna samlas och det kristna kulturarvet skyddas, vårdas och tillgängliggöras för allmänheten.
Det är i alla fall klart att någonting måste hända och att staten måste ta ett större ansvar, för vården av det kristna kulturarvet är i dag sorgligt eftersatt på i stort sett alla områden från såväl kyrkan som staten.
Ett annat område som tyvärr också är eftersatt är vården av det marina kulturarvet och mer specifikt, vården av våra traditionsfartyg. Enligt den nuvarande kulturminnesvårdslagen ska ett vrak som förlist för mer än hundra år sedan betraktas som ett fast fornminne och har därmed ett starkt lagskydd. De fartyg som däremot har bevarats och stannat kvar ovanför vattenytan saknar bisarrt nog detta lagskydd.
Till skillnad från vården av de landbaserade kulturminnesbyggnationerna har vården av de flytande kulturbyggnationerna nästan helt och hållet lämpats över på ideella krafter. Tack vare att det finns och har funnits fantastiska eldsjälar runt om i landet har denna ordning fungerat någorlunda så här långt.
Nu ser dock denna ordning ut att ha nått vägs ände. Den ideella sektorn inom den marina kulturarvsvården står inför ett generationsskifte som kommer att dränera verksamheten på mycket kraft. Resultatet kommer sannolikt att bli att fler traditionsfartyg antingen kommer att förfalla eller föras ut ur landet.
I motion 324 förordar Sverigedemokraterna att staten ska ta ett större ansvar för det marina kulturarvet. Vi pekar bland annat på vårt grannland Norge, där det statliga stödet är hela 20 gånger större jämfört med Sverige och där man har byggt upp nationella fartygscentrum dit ägare av traditionsfartyg kan vända sig för att få hjälp med svåra reparationer och där man samlar kompetens och kunskap om såväl den materiella som den immateriella delen av det marina kulturarvet.
Herr talman! De frågor som jag har tagit upp här är bara en bråkdel av de förslag som vi sverigedemokrater har för att stärka vårt nationella immunförsvar mot faran med en smygande kollektiv minnesförlust. Vår uppfattning är att det behövs en rejäl ambitionshöjning på kulturarvsområdet och att detta är ett viktigt led i arbetet med att bevara den nationella gemenskap som har varit en ovärderlig grund för framväxten av vårt demokratiska, fredliga och framgångsrika samhälle.
Jag beklagar att denna ambition inte delas av regeringen, och jag beklagar den idélöshet som regeringen har visat på det här området så här långt under mandatperioden.