Herr talman! Det finns många sätt för en socialdemokrat att inleda en debatt om svensk högskola och svensk högskolepolitik. Jag skulle kunna stå här och tala om hur utbildning bygger individer, vidgar vyer och skapar kreativa, självständiga och kritiskt tänkande människor. Det är både sant och relevant. Men i dag tänkte jag välja ett annat anslag. Ni vet ändå att jag tycker allt detta.
I dag vill jag tala om det mer fyrkantiga och konkreta resultatet av utbildning. Jag tänker på studenternas självklara plats på den hett eftertraktade arbetsmarknaden och inte minst arbetsmarknadens desperata efterfrågan på examinerade studenter med rätt utbildning. Om vi ska klara jobben i framtiden måste vi klara utbildningen i framtiden.
Tittar man på den borgerliga utbildningspolitiken ur ett arbetsmarknadsperspektiv är det mest anmärkningsvärda den misshushållning med mänskliga resurser som de borgerliga partierna ägnar sig åt både i arbetsmarknadspolitiken och i utbildningspolitiken.
Hur ett parti som kallar sig det nya arbetarpartiet så ofta bortser från arbetsmarknadens kompetensförsörjningsbehov är obegripligt. Hur den liberala utbildningsministern som ena stunden talar om elevers bristande respekt för sina lärare i nästa stund visar uppenbar brist på egen respekt för forskning och expertis är om möjligt ännu märkligare.
Är det någon här inne som tror att dagens och framtidens samhälle och arbetsmarknad ställer mindre krav och har lägre förväntningar när det gäller arbetskraftens kunskapsnivå än gårdagens? Nej, jag tror att vi alla är överens om att kunskapsnivån inom alla delar av arbetsmarknaden kommer att öka. God utbildning, och till och med högskoleutbildning, är inte bara en konkurrensfördel på den arbetsmarknad som erbjuder de goda jobben utan en inträdesbiljett.
Med den utgångspunkten behöver vi bli extremt effektiva när det gäller att ta till vara varenda unge som har viljan och möjligheten att skaffa sig utbildning. Allt annat är resursslöseri. Vad gör då den borgerliga regeringen? Den gör precis tvärtom. Den låter kompetens läcka på precis alla nivåer.
Min dotter går i femman. För ett par veckor sedan fick hon hem en blankett med språkval. Man kan se det som en liten fälla. Hon hade redan bestämt sig för att läsa spanska. Men en del av hennes elvaåriga skolkamrater gjorde andra val som påverkar deras möjligheter att senare i livet tillgodogöra sig de meritpoäng som lättare tar dem vidare i utbildningssystemet. Därmed riskerar vi att redan där tappa ett gäng begåvningar.
Sedan kommer gymnasieskolan där man tvingar elever att välja mellan yrkesutbildning och högskolebehörighet. Där förlorar vi några till. Faktum är att där förlorar vi både begåvningar inom yrkesutbildningen och begåvningar i högskolan.
Vi kan sedan titta på de försämrade och svårgenomträngliga antagningsreglerna. Där försvann några till. Det faktum att vi inte har byggt ut högskolan, vilket i princip alla andra länder i västvärlden gör, har gjort att de stora kullar som har gått ut gymnasiet de senaste åren har fått slåss hårdare om de platser som finns har utestängt ytterligare en rad begåvningar.
Om vi ska klara jobben har vi inte råd med det. Vi kan tala om 50 procent, 40 procent eller för den delen 60 procent av eleverna ska gå till högskolan. Men målet måste väl vara att alla som har ambitionen och förutsättningarna att läsa på högskolan ska göra det. Framtidens arbetsmarknad kommer att sluka dessa personer med hull och hår.
Herr talman! För varje skolstadium som passerar tappar vi begåvningar som aldrig når högskolan. Snacka om att vi har en begåvningsreserv. Borgerlig skolpolitik i allmänhet går i och för sig som jag förstår det ut på just det. Borgerlig högskolepolitik går i synnerhet ut på det. Det är omöjligt att inte se mönstret.
Håll kreti och pleti ute från högskolan genom krångliga och ensidiga antagningsystem som gynnar dem som kommer från studievana hem. Begränsa antalet platser så att bara de som har de bästa ingångsvärdena, observera ingångsvärdena, kan komma in och inte de som har störst förmåga att utvecklas och skulle få det bästa studieresultatet eller göra den största bildningsresan.
Den ovarsamma hanteringen av små och medelstora högskolor syftar till samma sak. Genom en politik som långsamt svälter ut dem kastar man bort den möjlighet som de har att bidra till regional utveckling men också möjligheten att bidra till att minska den sociala snedrekrytering som utestänger många som vill och kan från högre utbildning.
Genom att man inte satsar mer på kvaliteten i högskolan leder det till att antalet undervisningstimmar minskar dramatiskt. Det drabbar exakt samma grupp. Studievana studenter med föräldrar som har akademisk bakgrund kommer säkert att klara sig ändå, de andra gör det inte. Det är inte smart. Det är inte framtidsinriktat. Det är misshushållning med resurser.
Herr talman! När man reser runt i Högskolesverige är det två bekymmersamma faktorer som lyfts betydligt oftare än andra. Det ena är kvaliteten i den högre utbildningen. Det överskuggar allt. Det behövs ökade resurser så att studenter, särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap, kan få mer lärarledd tid och så att uppsatsstudenter inte tvingas skriva två och två för att få tillgång till sin handledare.
Det system som resurserna fördelas utifrån måste ha legitimitet hos lärosätena, lärarna och studenterna. Det håller inte att först avstå från att satsa på utbildningsvetenskaplig forskning och sedan underkänna lärosäten för att de saknar just sådan. Vi har högre ambitioner med kvaliteten än den borgerliga regeringen. Men det behövs betydligt mer än det vi också har avsatt för att komma till rätta med detta.
Det andra som nämns är bristerna i studentens koppling till arbetslivet. Förutom att det ger sämre verklighetsförankring och minskar chanserna för välavvägda studieval påverkar det också möjligheterna att få in en fot på arbetsmarknaden efter avslutad utbildning speciellt för dem som inte redan har kontakter och nätverk. Målsättningen borde vara att alla studenter erbjuds praktik under sin utbildning. Där har vi öronmärkt pengar för att öka studenternas koppling till arbetsmarknaden.
Herr talman! Argument om rättvisa, jämlikhet och bevis på att ett samhälle aldrig är starkare än sina svagaste individer har aldrig bitit på borgerligt styrda regeringar. Men hur är det med arbetsmarknadsperspektivet? Hur resonerar det nya arbetarpartiet när alla aktörer på arbetsmarknaden påpekar behovet av en välutbildad arbetskraft och gör er uppmärksamma på matchningsproblemen på alla nivåer?
Hur tänker ni att vi ska klara en framtida arbetsmarknad när vi inte tar till vara en av våra viktigaste tillgångar och låter gäng efter gäng motiverade och begåvade studenter läcka ut från alla nivåer i stället för att investera i utbildning för jobb? Det hoppas jag få svar på i dagens debatt.
Jag står bakom samtliga reservationer men yrkar för tids vinnande bara bifall till reservation 1 och 14.