Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning
av en motion 1994/95:Jo518. Den handlar om
svanskupering på hundar. Jag har tillsammans med en
kollega väckt den flera gånger förut. Resultatet har
blivit ungefär det samma som i kväll, herr talman. Jag
kommer inte att yrka bifall till min motion. Jag vet att
det är fåfängt. Däremot kan jag inte underlåta att säga
några ord om motionen.
Den är naturligtvis väckt ur djurskyddssynpunkt.
Vi vet, trots det Jordbruksverket säger i sin utredning,
att det finns hundar som skadas mycket svårt på grund
av att man inte får kupera deras svansar. Det gäller
mest jakthundar. De som kan bevisa detta, och som
har talat om det för mig personligen när jag har sett
deras hundar, är ofta bönder som har jakthundar som
de jagar med. De är inte några nöjesjägare. De sköter
sin jakt precis så som jakt skall bedrivas. De tycker att
det är tråkigt att deras hundar blir skadade och att man
så småningom blir tvungen att amputera deras svan-
sar.
Men det finns också en annan aspekt som jag
tycker är minst lika viktig. Det är de genetiska förhål-
landena. När man inte kan få in avelshundar utifrån
och inte, i viss utsträckning för vissa raser, kan an-
vända svenska hundar för avel utomlands minskar ju
möjligheterna att berika raserna. Då ökar riskerna för
genetiska skador. Jag tycker att detta är något som vi
måste ta fasta på. Jag känner till att det finns svenska
hundägare som har flyttat utanför Sveriges gränser för
att kunna fortsätta sin avel. De är - och det vill jag
påpeka - inte bara avelsdjurägare. De är också i hög-
sta grad intresserade av sina hundars hälsa. De är
djurälskare i ordets rättaste bemärkelse.
Herr talman! Därför kommer jag att återkomma i
annat sammanhang.