Herr talman! Kerstin Nilsson har väckt en viktig interpellation.
För många år sedan fanns det en utredning från den tidigare socialdemokratiska regeringen,
När man slår mot det som gör ont
, som handlade om just mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning.
I svaret till Kerstin Nilsson anger statsrådet att Socialstyrelsen har tagit fram ett utbildningsmaterial. Det är viktigt och bra att man har gjort det från Socialstyrelsen. Min fråga är vad regeringen har gjort. Man kan ju också ange i riktlinjer till polisen, rättsväsen och så vidare att de ska jobba på ett visst sätt eller till och med avsätta särskilda medel för att synliggöra de frågorna.
Det är en fråga som jag skulle vilja ha svar på. Har regeringen avsatt särskilda medel till polis och rättsväsen för just det här arbetet? Har man skrivit in i riktlinjerna eller i andra papper till de här myndigheterna att de ska jobba med det?
Statsrådet nämner i sitt svar diskrimineringsgrunderna kön och funktionshinder och diskrimineringslagen. Vi vet att det sker väldigt få anmälningar som tidigare skulle ha hamnat hos JämO. Nu handlar det ofta om diskriminering av andra orsaker.
Men det är klart att det Kerstin Nilsson lyfter upp är personer som är kvinnor och har ett funktionshinder, att de blir mindre sedda. Jag tänker mig att det också handlar om arbetsmarknaden och hur man inte kan komma ut därför att man är både kvinna och funktionshindrad.
Tycker statsrådet att det har varit en bra lösning att slå ihop de här diskrimineringsmyndigheterna, när vi ser att jämställdhetsfrågorna försvinner?
Sedan har jag en fråga om den sista meningen i statsrådets svar:
"För att vara förvissade om att våra jämställdhetspolitiska satsningar når kvinnor med funktionsnedsättning måste vi ständigt påminna oss om att jämställdhet alltid handlar om kön men sällan enbart om kön."
Kan statsrådet utveckla det? Jag förstod inte riktigt vad statsrådet menade.