Herr talman! Statsrådet! Det är några myndigheter som själva har uppmärksammat att de faktiskt bemöter och bedömer oss olika. Det handlar om Arbetsförmedlingens ojämlika stöd till kvinnor med funktionshinder, Försäkringskassans bedömning av arbetsskador hos kvinnor, rätt till assistansersättning, hemtjänst, bemötande inom vården, mindre forskning och forskningsmedel om kvinnors sjukdomar och så vidare.
Eftersom många myndigheter som ska bedöma och besluta har en majoritet av kvinnliga handläggare eller kvinnlig arbetskraft blir det kanske så att det är kvinnor som bemöter och bedömer kvinnor. Och när man gör en bedömning, oavsett om man vill det eller ej, gör man nog en bedömning utifrån vad man har i bagaget. Då har kanske kvinnor en viss syn på kvinnor. Kanske är det likadant när det gäller män som bedömer män.
Det är inte alltid kvinnor och män får samma frågor när det gäller att klargöra till exempel hur de klarar ADL, hur de klarar av att ta hand om sig själva i sitt dagliga liv. Det gäller hemarbete, vem som sköter matlagning, städning och så vidare i hemmet. Det är olika syn på föräldrarollen.
Det är nog många gånger som vi inte ställer samma frågor till båda könen. Det finns kanske någon nedärvd syn i oss som gör att vi är omedvetna om att vi inte agerar på ett jämställt sätt, trots att vi tror det och vill se oss som vid- och klarsynta på den punkten.
Den strategi för funktionshinderspolitiken som infördes i juni 2011 är bra och nödvändig. Här ingår många olika myndigheter. Då undrar jag: Har alla de här myndigheterna nu presenterat sina planer för hur de ska jobba just på sina områden? Det handlar om att arbeta med att förbättra bemötande och öka kunskapen om olika förutsättningar och behov hos kvinnor och män. Det är en kamp på alla fronter när det gäller även funktionshindrade.
Strategin kommer naturligtvis att utvärderas men inte förrän 2016. Då undrar jag: Har vi råd, ur mänsklig aspekt, att vänta till 2016 för att se om åtgärderna har någon effekt?