Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Vi har i dag, år 2012, trots många olika insatser fortfarande ingen fullgod jämlikhet och jämställdhet mellan könen. Vi har ännu större skillnader mellan dem som har funktionshinder och dem som inte har det. För några blir det dubbel ojämlikhet - kvinnor med funktionshinder.
Funktionshinderspolitiken, i synnerhet när det gäller kvinnor med funktionshinder, kan inte nog diskuteras, bland annat av oss här i kammaren. Vi kan belysa problemen för allmänheten och för oss människor. Att påverka attityder är en av våra uppgifter.
Ojämställdheten är tydlig om man vill se den, men ofta är den dold. Den består av så många små nyanser som vi inte alltid själva är medvetna om. När dessa små nyanser läggs tillsammans blir konsekvenserna mycket stora.
Jag säger inte att ingenting sker för att vi ska nå bättre jämställdhet i samhället. Det vet vi att det gör. Som statsrådet nämnde har det nu gått ett år sedan man införde den plattform som innebär att kommuner och landsting fick medel för att kvalitetssäkra att deras verksamheter var bra och likvärdiga för kvinnor och män.
Vi har en särskild belysning på mäns våld mot kvinnor, bland annat genom Socialstyrelsens utbildningsmaterial
Sällan sedda
, som riktar sig till alla som kommer i kontakt med detta svåra problem. Speciellt viktiga är frågor om våld mot kvinnor som redan är utsatta av olika anledningar. Kvinnor med funktionshinder, speciellt kanske de med intellektuella nedsättningar, är oftare utsatta för olika slags övergrepp i hemmiljön, av föräldrar, av make eller andra närstående. Det är inte alltid rått våld utan andra övergrepp på person- och människovärde. Det handlar om förtryck, skällsord och andra verbala förolämpningar. Kvinnor kan utnyttjas på många olika sätt - de kan utnyttjas som gratis arbetskraft av släkten och de kan bli fråntagna sina ekonomiska medel utan att för den skull ha en förmyndare. Exemplen kan göras många när det gäller vad en kvinna med funktionshinder kan bli utsatt för.
Det är mycket viktigt att det finns en klarsyn och en medvetenhet hos alla myndigheter och organisationer som möter dessa kvinnor på olika sätt. Man måste ställa de rätta frågorna även om svaren kan vara obehagliga. Man måste ha modet att tro på det till synes osannolika i berättelser och inte ensidigt lyssna på den som för den enskildes talan. Vi har exemplet med maken på sjukhuset - snäll, duktig och omhändertagande, men det var han som förtryckte hemma.
Det är i det vardagliga som vi ser nyansskillnaderna. Det sker i bemötandet, mellan människor, hos myndigheter, inom vård och omsorg och i behandling och forskning. Avsiktligt eller ej bemöts kvinnor och män olika.