Herr talman! Vi vet att det finns arbetsplatser som inte fungerar och där personalen inte känner sig delaktig, där personalen inte är lycklig och tvingas byta jobb, som Ann-Christin Ahlberg beskriver. Det är inget som vare sig Ann-Christin Ahlberg eller jag önskar. Jag tror inte på att värna kvinnors löner utifrån den situationen och förorda monopol som om en kommunal arbetsgivare skulle vara den allra bästa på marknaden. Jag tror tvärtom på att öppna den offentliga sektorn och se till att det finns fler arbetsgivare och att kvinnor kan starta företag inom områden där de har kompetens. På det sättet kan vi höja både kvaliteten och lönerna och säkert också öka möjligheten att byta arbetsgivare när man känner för det. Då har man också chans att höja sin lön.
Jag delar Ann-Christin Ahlbergs uppfattning om vårdnadsbidrag. Det är inte den bästa reform som har genomförts. Jag tror på arbetslinjen. Jag vill helst inte se en massa kvinnor hemma med barn. Nu blev det inte en massa kvinnor hemma med barn. Några är hemma med barn - några för att de måste vara det för att deras barn behöver det, andra för att de inte har arbete.
Det blir märkligt att diskutera sjukförsäkring eller a-kassa i stället för att diskutera rehabilitering och jobbskapande åtgärder för att få människor tillbaka i arbete. Det är det som diskussionen ska fokusera på, inte på hur vi ska höja taken och förlänga perioden. Människor behöver rehabilitering, möjlighet att återhämta sig och komma tillbaka till arbetsmarknaden och möjlighet att få ett nytt jobb. Det är vad människor efterfrågar. Det är bara så vi kan skapa ekonomisk självständighet också för kvinnor, inte via bidrag och ersättningar. Jag hoppas att vi snart finner varandra när det gäller att det är arbete det till syvende och sist handlar om.