Herr talman! Jag uppfattar två saker i Ann-Christin Ahlbergs inlägg. Det ena handlar om ett uttalande som finansministern gjorde som enskild politiker under en konferens. Den ekonomiska diskussionen om huruvida vi har höga ingångslöner på arbetsmarknaden får stå för honom. Det är inte regeringens politik. Det är inget som är genomfört eller som på något sätt har drabbat eller gynnat någon på arbetsmarknaden.
Det andra är ett antal reformer som har vidtagits. Kritiken handlar inte om utfallet av reformerna utan om en ideologisk avsky för dessa reformer. Ann-Christin Ahlberg tror inte på reformerna - trots att RUT har skapat möjlighet för många att få mer tid att utvecklas på sina arbetsplatser och umgås med sina barn, trots att RUT har skapat ett första jobb för många människor som på så sätt fått in en fot på arbetsmarknaden och trots att RUT har skapat många företag och stolta företagare. Det är inte utfallet som Ann-Christin Ahlberg kritiserar, utan det handlar om en ideologisk avsky för RUT. Något annat framkommer inte.
När det gäller arbetsmarknaden har denna regering vidtagit fler åtgärder för att skapa en jämställd arbetsmarknad än Ann-Christin Ahlbergs tidigare regering.
En fråga som jag undrar om man över huvud taget jobbade med gäller det våld som förekommer på framför allt kvinnodominerade arbetsplatser. Att kvinnor utsätts för våld på sina arbetsplatser är en viktig del i att kvinnor är mer sjukskrivna än män.
Vi har också sett att rehabilitering av sjukskrivna inte alltid fallit lika ut för kvinnor som för män. Män har alltid fått bättre och dyrare rehabilitering än kvinnor. Även detta försöker vi göra något åt.
Att man inte ser på utfallet av politiken utan bara har ideologisk blindhet kan jag inte göra så mycket åt. Men det mesta av regeringens politik har varit jämställdhetsintegrerat och utgått från kvinnors perspektiv.
Det gäller också jobbskatteavdraget där Ann-Christin Ahlberg säger att männen har fått mer. Jobbskatteavdraget är utformat så att en större andel går till låg- och medelinkomsttagare - och vi vet alla vilka som dominerar dessa grupper - och en mindre andel till männen.
På en arbetsmarknad där kvinnor varit inlåsta i monopolliknande situationer inom kommun och landsting och aldrig kunnat förhandla om sina löner eftersom det inte finns några alternativa arbetsgivare har många kvinnor självklart lägre lön än de män som en gång sökte sig till det privata näringslivet där de kunnat förhandla upp sina löner.
När man utformar skatten blir det i kronor alltid lite mer för den som har flera tusen mer i lön. I andel och procent är dock jobbskatteavdraget utformat så att större delen går till låg- och inkomsttagare, och där har vi många kvinnor.
Det har gett resultat. Tittar vi på löneskillnaden ser vi en liten minskning mellan män och kvinnor jämfört med 2006 när vi tog över, och jag hoppas att vi kan arbeta vidare för att kvinnor ska kunna försörja sig på sin lön.
Ann-Christin Ahlberg säger att kvinnor inte kan försörja sig på sin lön och att Anders Borg talar om att sänka ingångslönen. Problemet är inte låga ingångslöner utan överbeskattning av dem med lägre löner. Denna beskattning står Ann-Christin Ahlberg fortfarande för och vill införa den dag hon får makten i kammaren. Felet med Ann-Christines politik är att den inte präglas av vad som gör skillnad för kvinnor i vardagen utan av ideologisk blindhet och att hon inte gillar det regeringen för tillfället.