Fru talman! Nej, då tar jag tillbaka namnet i alla fall. Men jag kan åtminstone ta upp vilket problem det inneburit för de människor som åtalades och senare friades och som varit inblandade i organisationen. Det är nämligen så att det är inte bara hur vi människor beter oss i specifika fall som gör att personers liv kan slås i spillror, utan det handlar i grunden också om på vilket sätt vi ser på frågor som rör andra människor i vår omvärld.
I strategin hos de länder som delar med sig av underrättelseinformation för att åtala eller medverka till åtal men kanske i synnerhet för att smutskasta organisationer och personer ser vi en medvetenhet. I det fall som jag inte nämner vid namn utan bara konstaterar är ett ärende som har hamnat på listan har människor som har försökt hjälpa andra människor i nöd i utlandet blivit skrämda och rädda för att hjälpa och ge pengar till organisationer. Efter åtalet hanterades pengarna på ett sådant sätt att de var frusna både i Sverige och i utlandet. Dessutom fanns ett annat problem, nämligen att de som hade skänkt pengar slutade att göra det. De som hade ordnat regelbundna insamlingar och hjälpt människor i andra länder slutade upp med det av fara för att de skulle bli inblandade i någonting som var olagligt, illegalt. Nu friades den här organisationen, som jag sade tidigare, men det som återstår är naturligtvis fläcken, känslan av att ha blivit terrorstämplad. Så fort man i dag samlar in pengar i den här organisationens namn får man konstiga blickar på sig och blir ifrågasatt, för man har ju varit anklagad för att hjälpa terrorverksamhet.
Det här är bara ett exempel; det finns många fler. Och grunden för hela det här systemet bärs upp av de här sanktionslistorna som vi tycker är förlegade. Vi anser att man bör se över hur man kan göra så att detta kan hanteras bättre, för det är naturligtvis så att de individer som är utsatta för de största kränkningarna är de som utsätts för brottet och de som utsätts för terrorism. Men i hanteringen av den här frågan får inte målen helga medlen. Vi får inte i den hårfina balansen mellan att värna den enskildes integritet och rättssäkerhet och att försöka komma åt terrorism och förberedelse till terrorism hela tiden spela på fel sida av planen, det vill säga kränka människor gång efter annan och även om man själv har varit med och kritiserat tidigare regeringar fortsätta att stå på fel sida.
Jag vill återknyta till det jag började med, nämligen justitieminister Beatrice Asks uppfattning att det är ett väldigt delikat problem att kunna hantera frågorna så att vi kan värna mänskliga rättigheter, integritetsskydd och rättssäkerhet. Men då hjälper det inte med bara ord.
Dessutom måste vi se till att vi vet vilka det är som drabbas. I alla de fall som jag gått igenom tidigare, av vilka jag nu har tagit upp ett fåtal, är det individer som har visat sig vara oskyldiga som har lidit. I fallet i somras satt en person häktad i nästan tre och en halv månad. Och i fall efter fall ser vi grova övergrepp.
Sverige har som demokrati och försvarare av mänskliga rättigheter en stolt historia av att hela tiden ha värnat mänskliga rättigheter internationellt och varit solidariskt med världens folk. Problemet är att vi nu håller på att balansera på en väldigt tunn och slak lina. Om vi i förlängningen inte tar de rätta stegen för att kunna hantera de här frågorna bättre är jag rädd att vi kommer att få ännu mer kritik, befogad kritik, från bland annat FN:s tortyrkommitté och MR-organisationer runt om i världen. Och det gör ont. Naturligtvis gör det ont att få den kritiken. Men vi ska inte vara rädda för kritik. Vi ska försöka se vad det är som står där och inte slå ifrån oss kritiken, som till exempel Danmarks statsminister brukar göra när han blir kritiserad för att Danmark håller på att bli ett samhälle som mer liknar ett främlingsfientligt samhälle än det demokratiska, hyggliga, öppna och gemytliga Danmark som vi har känt Danmark som.
Kritiken är alltså viktig att ta till sig. Det räcker inte att bara konstatera att vi har studier som visar på det som Margareta Persson tog upp, just bristerna i sanktionssystemen, som finns med i betänkandet.
Dessutom tycker jag att det är lite mer märkligt att Sverige för upp de här frågorna och försöker driva dem, men man har ingen som helst självkritik när man misslyckas. Vad gör man då? Man sitter bara still i båten. Det är ännu ett flagrant exempel på att det här systemet inte fungerar.
Utrikesminister Carl Bildt har tagit upp frågan i olika interpellationsdebatter. Det återges också vad han har sagt. Jag tycker att majoriteten i utskottet borde lyssna mer på Carl Bildt. Om man läser vad han har sagt, utöver det som står i betänkandet, kan man se att det faktiskt finns en självkritik. Jag tycker att utskottets majoritet är långt ifrån den självkritik som behövs för att kunna hamna rätt i denna fråga.