Fru talman! Tack, Otto von Arnold, för svaret! Jag vill lyfta fram ett annat perspektiv i frågan, och det är att det har förekommit ärenden där personer har gripits i Sverige för utvisning till ett annat land, till fängelse och i vissa fall tortyr eller tortyrliknande behandling. I vissa ärenden har till och med Migrationsverket avstyrkt avvisning med hänvisning till att de utvisade skulle hamna i länder där tortyr är vanligt förekommande.
Hur ska vi kunna hantera detta? Vi har tidigare försökt hantera det genom att tilldöma skadestånd, men när vi gång efter annan utvisar personer till länder där vi vet att det förekommer tortyr kommer inte skadeståndskraven att sina, utan vi kommer alltid att stå där och säga: Hoppsan, nu råkade vi utvisa någon igen på rätt så lösa anklagelser. Att vi dessutom inte själva tar upp ärendena i domstol är anmärkningsvärt. Varför inte ta upp ärendena i domstol, som faktiskt i vissa fall har gjorts?
Det verkar som att det inte finns någon riktig tilltro till att vi kan döma tillräckligt hårt, eller för den delen råkar vi fria därför att vi har väldigt hårda beviskrav. Därför väljer vi den lätta vägen och säger att andra länders rättssystem får hantera detta. Det finns flera exempel, men jag vill inte ta upp specifika ärenden.
Min fråga är: Vad innebär det här i förlängningen, Otto von Arnold? Vart är vi på väg? Är det här det alliansregeringen vill, eller har vi hamnat snett?