Herr talman! Vad Michael Stjernström säger kan i
förstone verka väldigt bestickande och självklart, men
vid närmare analys faller det på sin egen orimlighet.
Han talar vältaligt för att tvåspråkig undervisning
skall finnas tillgängligt för finskspråkiga elever i hela
grundskolan, alltså överallt i Sveriges rike. Detta
faller på sin egen orimlighet. Det finns inte förutsätt-
ningar för att ge finskspråkiga elever möjligheter till
undervisning på finska utöver hemspråksundervis-
ningen, dvs. att införa tvåspråkighet i klasserna över
hela riket.
Jag kan som exempel ta min egen kommun. Vi
hade, om jag inte har räknat fel, vid senaste folkräk-
ningen 138 språk företrädda, och finskan är ett av de
mindre språken. Det är inte det allra minsta, men det
är helt klart ett av de mindre; i storleksordning kom-
mer det ungefär på hundrade plats bland de 138 språ-
ken. Det är ett litet språk med få företrädare. I den
skola där mina egna barn går kan jag inte erinra mig
någon enda finskspråkig elev. Det finns säkert någon
här och där i de lundensiska skolorna.
Skall man enligt Michael Stjernströms uppfattning
ge möjligheter för dessa fåtal finskspråkiga elever att
gå i tvåspråkig undervisning? De har ju, det vill jag
peka på än en gång, möjligheter att ta del av
hemspråksundervisning. De finskspråkiga eleverna är
också undantagna från de begränsningar som gäller
för andra hemspråkselever. Bland finskspråkiga ele-
ver är det nämligen inte nödvändigt att vara minst fem
elever i gruppen för att man skall få hemspråksun-
dervisning, och det finns heller inte någon begräns-
ning vad gäller i hur många år dessa elever kan få
hemspråksundervisning.
Borde inte detta, Michael Stjernström, vara till-
räckligt i de delar av landet där de finska eleverna inte
är så talrika? Man borde också betänka de tekniska
problem som uppstår om vi i det här sammanhanget
närmar oss Europarådets konvention om minoritets-
språks ställning.