Herr talman! När riksdagen nu äntligen slår fast
det finska språkets särställning i det svenska samhället
innebär det inte bara ett senkommet erkännande till
våra finsktalande invånare, utan också att vi hittar
tillbaka till vår egen historia. Det är inget nytt förhål-
lande, utan det innebär bara att det som alltid varit nu
också får ett stadfäst erkännande i Sveriges riksdag.
1809 års fred innebar inte att Sverige förlorade
Finland, utan att det historiska Sverige delades och att
de två konstituerande delarna gick varsin väg. Det
finns ingen anledning att i dag gråta över det som
skedde. Dagens Sverige respektive Finland har ut-
vecklats till två skilda nationella samhällen, som står
stabilt på egna ben.
Men vi får aldrig - vilket det ibland funnits ten-
denser till såväl i Sverige som i Finland - glömma
eller förneka att våra rötter är gemensamma, att vår
historia är gemensam och att vårt gemensamma kul-
turarv binder oss samman. Det kan kanske ses som
ödesbetingat att vi nu gemensamt tar steget in i den
europeiska gemenskapen vid nyår, trots en historia de
sista två seklerna som har präglats av geopolitiska
stormaktsförhållanden i det nordiska området och som
mera markerat åtskillnad än det gemensamma, såsom
det var när Ålands hav och Bottenhavet var vårt ge-
mensamma innanhav.
Trots de 185 år som gått sedan freden 1809 är det
svenska i Finland och det finska i Sverige ett histo-
riskt och naturligt inslag och kan inte tänkas bort. Det
undanskyms inte av att det finska i Sverige många
gånger ringaktats eller gömts undan, också som resul-
tat av myndigheternas agerande. Det kanske är ett
resultat av ett långvarigt trauma som en följd av att
våra vägar skildes i följderna av Napoleonkrigens
härjningar för snart 200 år sedan.
Herr talman! Det finska språket har således alltid
varit i Sverige. Det gäller inte bara i Tornedalen, och
det undanskyms inte heller av att den största delen av
den finsktalande befolkningen i vårt land i dag är
resultatet av en sentida invandring. Finnskog och
finnmark är inte bara geografiska namn i södra Norr-
land, Bergslagen, Dalarna och Värmland, utan speglar
en närvaro som präglat dessa bygder och den folkliga
kultur som är en del av vårt svenska kulturarv. Detta
förhållande gör att frågan om det finska språkets
ställning i Sverige är helt skild från andra invandrar-
gruppers ställning i vårt land.
Jag vill gärna instämma i det särskilda yttrande
som Andreas Carlgren fogat till utbildningsutskottets
betänkande. Det vore, för att hitta en rimlig hantering
i praktiken av det finska språkets särställning, säkert
värdefullt om Sverige kunde ansluta sig till Euro-
parådskonventionen om regional- och minoritets-
språk.
Jag vill dock understryka att den parlamentariska
beredning som aviserats har en viktig uppgift att
klarlägga konsekvenserna av ett biträdande till kon-
ventionen och också att klarlägga skillnaderna i för-
hållande till de många invandrarspråken i vårt land.
Detta arbete har försenats, men det principiella ställ-
ningstagande riksdagen nu gör om det finska språkets
särställning i det svenska samhället bör underlätta att
hitta en hantering som inte får oförutsedda prejudice-
rande effekter.
Europarådskonventionen har som bekant funnits i
åtskilliga år utan att de senaste regeringarna på allvar
börjat bereda frågan om hur den skall tillämpas i vårt
land. Det ger inte några bra signaler till de många
invånare i Sverige som konventionen avses understöd-
ja. Det är hög tid att arbetet med denna beredning
kommer i gång.
Herr talman! Som framhålls i den gemensamma
reservationen är frågan om fristående finskspråkiga
skolor kanske den viktigaste för att de finsktalande i
Sverige skall kunna göra allvar av vårt uttalande om
det finska språkets särställning i det svenska samhäl-
let. Den förra regeringens beslut om skolpeng innebar
ett stort steg i förverkligandet i praktiken av dessa
mål, liksom det var värdefullt också för våra invand-
rargrupper.
Även om den nya regeringens inställning till skol-
pengen motiveras av andra skäl, finns det stor anled-
ning till oro inför hur de fristående finskspråkiga
skolorna kan komma att drabbas och framför allt hur
det blir med dem som ännu inte kommit i gång. Här
står ideologiska jämlikhetsskäl mot lika angelägna
krav på verklig rätt till valfrihet och mångfald - inte
minst för att möjliggöra det mångkulturella samhälle
som vi ändå har och ibland t.o.m. berömmer oss för.
Detta kan givetvis inte frita kommunerna från deras
skyldigheter gentemot finsktalande elever som inte
går i en fristående finskspråkig skola.
Nu är det finska språkets särställning i det svenska
samhället fastslagen - nu gäller det att fylla det med
innehåll. Det återstår. Det gäller inte minst hur frå-
gorna om radio- och TV-sändningar på finska språket
skall hanteras, vilket framhålls i flera av motionerna.
Svårigheterna, t.ex. när det gäller de upphovsrättsliga
förhållandena, är väl kända utan att något avgörande
skett för att lösa problemen. Det är inte längre till-
fredsställande.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och
i övrigt till utskottets hemställan.