Fru talman! Jag tackar för det svar som bi-
ståndsministern i utrikesministerns ställe ger mig.
Min avsikt, fru talman, var inte bara att få en formell
redogörelse uttryckt i diplomatiska termer, utan när-
mast att få ett besked om regeringen skulle kunna
höja ambitionsnivån i engagemanget.
Vi lever ju så tydligt i en värld som blöder. Många
menar att den är på väg att förblöda. I sådana situa-
tioner krävs det mycket av akutinsatser, och då känns
det återigen bekymmersamt, fru talman, att vi under
den senaste tiden har fått se regeringen agera gente-
mot det egna biståndsorganet på ett sätt som gör att
akutinsatser närmast blir förhindrade.
Nu har biståndsministerns ganska nyss här i
kammaren sagt att vi inte skall överdramatisera detta.
Budskapet blir på något sätt: Var god dröj. Det är
klart att om det vore något slags byråkratisk insats vi
skulle göra här hemma kunde vi låta oss nöja, men
det kan vi knappast göra i en situation där världspers-
pektivet ser ut som det gör.
Jag tycker att det är att beklaga att vi över huvud
taget för sådant här på tal, och att kortsiktiga bespa-
ringar belastar det som egentligen borde vara det mest
angelägna för oss som välfärdsnation; stödet och
engagemanget för de fattiga i världen.
Nu säger biståndsministern att fattigdomsbe-
kämpningen är en strategi från 1996 och att Sverige
skall agera för att genomföra det här. Pierre Schori
hänvisar till mandatet som uttrycker att fattigdomsbe-
kämpning skall stå i fokus inom EU i samarbetet med
de s.k. AVS-länderna. Den synpunkten följs av en
mening om att Sverige arbetar kontinuerligt för att
bekämpa fattigdomen. Jag kan faktiskt sätta ett frå-
getecken när det gäller den punkten eftersom det inte
säger något om ambitionsnivån. Det skulle vara väl-
görande om statsrådet kunde förtydliga detta. Innebär
det faktum att man arbetar kontinuerligt och aktivt att
man också höjer ambitionen?
Vi har från liberalt håll både i den här debatten
och i våra motioner till riksdagen hävdat att insatser-
na måste öka. Vi säger också att det inte bara är fat-
tigdomsmålet som är angeläget. Det här måste också
ske i en demokratisk anda och atmosfär. Därför måste
den dimensionen också in.
För snart 40 år sedan gav Sverige ett högtidligt
löfte i Förenta nationerna om att en hundradel av våra
samlade inkomster skulle gå till världens fattiga. Bara
två gånger under den här tiden har det här målet nåtts.
I mer än 30 årsbudgetar har vi inte klarat att uppfylla
detta löfte och nå detta mål. Det var bara vid 1982
och 1992 års riksdagsbeslut som det var möjligt. Jag
skall inte göra så stor poäng av att det var då som
Folkpartiet satt i regeringen och drev dessa frågor.
Jag beklagar att inte biståndsminister Schori har
kunnat få med sig sin regering, så att man åtminstone
en gång under det långa regeringsinnehavet hade
kunnat komma upp till den här nivån.
Jag upprepar min fråga, fru talman, innan vi går
vidare i debatten: Hur bedömer statsrådet möjligheten
att höja ambitionsgraden och få upp den på en nivå
som gör att vi inte längre behöver tala om en skam-
mens gräns? Och vilka garantier är statsrådet beredd
att här i kammaren meddela oss parlamentariker?