Fru talman! Till sist vill jag bara påminna om det
som jag började debatten med, nämligen vad ämbets-
verket Sida har tvingats till. Jag har en kort fråga som
jag hoppas att jag får svar på: Var Sida ute i oträngt
mål? Man får nästan det intrycket när statsrådet sva-
rade mig och tidigare Lars Leijonborg.
Jag tror också att vi skall se det här lite filosofiskt
i den meningen att vi, när vi nu går in i ett nytt årtu-
sende, behöver en värdigare grund för vår samlevnad
i världen. Sverige har, som jag tidigare har sagt, en
stor del i detta globala ansvar. Vi är inte bara lilla
Sverige, som statsrådet uttryckte det nyss här i kam-
maren, utan vi är det Sverige som är så utomordent-
ligt privilegierat. I och med att vi har undsluppit krig
och vi har haft så goda omständigheter har vi ett stör-
re ansvar än de flesta länder. Därför behöver vi vara
med för att få en bättre tingens ordning för människor
som lever långt borta från våra villkor.
Jag tror inte, fru talman, att vi kan rädda oss un-
dan genom att säga: Vi har utgiftstak i Sverige. Det är
synd, men det går inte att göra något här. Det vore att
visa oss okänsliga. När vi inte vill gå genom taket,
eller ordna det på annat sätt, är det många som faller
igenom fattigdomens golv. Det är vad det handlar om.
Det är tydliga kommunicerande kärl.
Jag tror också att vi har en bred bas här i riksda-
gen som gör att det är ganska enkelt för regeringen att
få riksdagens stöd i den här frågan. Folkpartiet driver
frågorna, och det finns andra partier som är beredda
att vara med.
Därför har jag förhoppningen att regeringen skall
ta till sig inte bara vad vi från oppositionen har sagt
utan också vad engagerade rörelser utanför detta hus
kräver. Det är inte bara på de stora högtidsmötena
som solidariteten skall visas upp. Den måste finnas i
praktisk handling.