Fru talman! Jag delar biståndsministerns uppfatt-
ning att det är viktigt att nå längre när det gäller fat-
tigdomsmålet. Men jag har sagt tidigare - och jag vill
tillägga det en gång till - att det också är oerhört
viktigt att ta med demokratimålet.
Nu beklagar biståndsministern sig över det arv
som man har fått. Det må så vara, men i det sane-
ringsprogram som pågick under en annan regerings
ledning fick vi ju inte mycket hjälp av vare sig Pierre
Schori själv eller av hans partikamrater. Statsminis-
tern talar ju om den goda ekonomi som vi har. Därför
tycker jag, fru talman, att det ekar lite ihåligt att man
just då gör dessa hårda besparingar och prutar så
kraftigt.
Pierre Schori är bekymrad över att vi skulle göra
sällskap med högerkrafter i denna kammare. Histori-
en visar ju att det inte sällan är socialdemokrater som
går armkrok åt det hållet. På den här punkten är jag
inte särskilt orolig, eftersom vi, som jag sade, 1982
och 1992 var uppe på den nivå som vi för snart 40 år
sedan lovade FN. Den ena gången var moderaterna
med i regeringen, och den andra gången var det mit-
tenregeringen med Folkpartiet och Centerpartiet som
kom upp till den här nivån.
I vår vårmotion med anledning av vårpropositio-
nen har vi sagt att vi behöver en raskare utbygg-
nadstakt när det gäller biståndsnivån. Och när vi
kommer fram till år 2002 har vi ett bud som är 2
miljarder högre. Därför var jag angelägen om att
försöka få statsrådet att säga att man är beredd att
lägga på ett kol extra.
Fru talman! Jag vill kortfattat ta upp vad regering-
en är beredd att göra för att medverka i den skuldav-
skrivning som kampanjen Jubel 2000 driver. Jag är
tacksam över att statsrådet säger sig dela min uppfatt-
ning om att detta är angeläget och att vi tacksamt bör
notera att det finns krafter också utanför den här
kammaren som vill hjälpa till, så att fattiga länder får
ett avlyft av de skulder som i praktiken är omöjliga
att betala. Och på G8-mötet nere i Köln förväntar
man ju sig att ca 20 miljoner människor har satt sina
namn på upprop som vädjar till dessa rika länder, dit
också Sverige hör. Jag tycker också att det är för-
hoppningsfullt att förbundskanslern Gerhard Schröder
uttrycker sig så här i en brittisk tidning:
17 år efter den internationella skuldkrisens början
1982 är det fortfarande de fattigaste länderna och
deras stora skuldbörda som är det största hindret för
en hållbar ekonomisk utveckling.
Jag hoppas, fru talman, att statsrådet Schori upp-
muntrar den tyske förbundskanslern att omsätta den
här deklarationen i praktisk handling. Vi har ju ett
ansvar, eftersom vi hör till gruppen välsituerade län-
der. Jag är naturligtvis medveten om att det här inte är
enkelt. En skuldavskrivning medför säkerligen en rad
komplikationer, men det är också vår plikt att genom
t.ex. FN och G8-gruppen hjälpa till. Det här är inte
bara angeläget därför att det finns en humanitär as-
pekt. Det är också en fredsbefrämjande insats om vi
kan få en ekonomisk utveckling i världen. Det är en
stor obalans när det gäller villkoren för människor på
detta klot. Just den stora skillnaden mellan våra eko-
nomiska och sociala villkor är en av orsakerna till att
det är så oroligt i världen, och vår insats för en lång-
siktig fred måste också gå den här vägen. Fredsinsat-
ser handlar inte bara om kulor och krut. Det handlar
om väldigt mycket mer, och det skulle vara intressant
om statsrådet kunde ge en tydlig deklaration om att
man är beredd att, som jag sade, lägga på ett par extra
kol när det gäller den ambitionen.