Fru talman! De enda garantier som en regering
och även en riksdag kan ge ligger i att vi har en så
pass god ekonomi att den står på en fast grund när vi
skall avsätta vissa procent till biståndet, som vi har
åtagit oss. Vi har icke någonsin gått under det av FN
uppsatta målet om 0,7 %. Vi var tvungna att dra ned
därför att vi hade ett arv - jag betonar det igen. Vi var
tvungna att göra det för att rädda den svenska eko-
nomin. Det var sorgligt, och det drabbade inte bara
biståndet utan alla sektorer i det svenska samhället.
Alla har tyvärr fått vara med och betala för att sanera
ekonomin.
När vi nu står på en fastare grund har vi sagt att vi
skall börja klättra upp igen och försöka närma oss
enprocentsmålet. Det är det som vi gör nu. Socialde-
mokraterna gör detta, och vi har stöd av Folkpartiet.
Men ni skulle aldrig ha fått det stödet om ni hade
suttit i regeringen nu, med Moderaterna, som tvärtom
dramatiskt vill skära ned biståndet. Låt oss därför
hellre se oss som likasinnade än som att vi står på
ömse sidor när det gäller ja eller nej till bistånd!
Den garanti som man kan ge är att vi, om vi har
soliditet i ekonomin här hemma, kan öka solidariteten
både i Sverige och utomlands. Jag tror att det vikti-
gaste vi kan göra i denna värld är att bekämpa fattig-
domen, därför att den extrema fattigdomen är det
främsta hotet mot både demokrati och fred i världen.
Därför skall Sverige, trots allt, vara ganska stolt över
att man tillhör den grupp av tre fyra länder i världen
som överskrider FN:s mål. Efter dessa länder kommer
ingenting, och ingenting. Medianen när det gäller de
s.k. rika ländernas bistånd ligger på 0,2 %. Vi ger
över 0,7 %, och det ökar successivt. Vi kan ge ett
löfte - och det står vi för - om att vi år 2002 skall
vara uppe i 0,74 %.