Fru talman! Pensionsreformen, och beslutet om
den från 1994, rör ju den viktigaste och den största av
de svenska socialförsäkringarna. Det var angeläget att
få ett bra innehåll i den, och det var angeläget att få en
bred uppslutning bakom den, med tanke på den stora
roll som den spelar för många människor under
många decennier framåt.
Vi från Folkpartiet liberalerna tycker att vi har fått
gehör för en hel del synpunkter när reformen har
genomförts. Jag uppfattar att också andra partier som
är med om uppgörelsen har fått det. Det är förstås
förutsättningen för att man skall kunna få en bred
uppgörelse.
Det är självklart att det tar tid att genomföra en så
pass omfattande förändring som pensionsreformen
innebär. Med facit i hand tror jag att man kan säga att
det var klokt att de fem partierna kom överens om att
inrätta en speciell grupp av personer. Alla fem partier
skulle känna ett ansvar, inte bara det parti som fick
ansvaret för regeringsmakten under perioden. Före-
komsten av genomförandegruppen, möjligheten att
föra ordentliga samtal mellan de fem partierna, har
spelat en stor roll när det gäller att brygga över de
motsättningar som har uppstått och när det gäller de
påfrestningar som uppgörelsen har utsatts för under
de gångna åren.
Jag nämnde att detta måste ta tid. Men det är klart
att detta har tagit mer tid än det hade behövt göra.
Uppskoven med genomförandet av reformen har
förstås i stor utsträckning haft att göra med de inre
problemen - de inre konversionerna - som har funnits
inom det största partiet, Socialdemokraterna, på den
här punkten. Det är inte konstigt att det har uppstått
en betydande oro på många håll över vad som skulle
hända med reformen. Det har varit spekulationer om
att den inte skulle hålla och att denna breda politiska
uppgörelse skulle spräckas. Förutom att det skulle få
negativa effekter för själva pensionsfrågan skulle det
förstås få negativa effekter vad gäller klimatet för
samarbete mellan partierna i vårt land.
Därför var det mycket glädjande att man i partlile-
daröverläggningarna, som ägde rum i januari i år, var
så entydig om att arbetet skulle fortsätta och uppgö-
relsen skulle fullföljas. Det är också, fru talman,
mycket glädjande att utskottet har kunnat enas om ett
tydligt uttalande om nödvändigheten av att överens-
kommelsen fullföljs, och i texten konstaterar också
utskottet, eller påminner om, att de partier som står
bakom uppgörelsen har lovat varandra att de ändring-
ar som kan tänkas göras i den skall vara ändringar
som man är överens om. Jag tror att man i och med
detta har stillat en betydande del av den oro som har
funnits på olika håll över att reformen inte skulle
kunna genomföras.
Fru talman! Ett område som har väckt stor debatt
den senaste tiden gäller frågan om premiereservdelen
i pensionsreformen. Det har inte varit så mycket de-
batt om det viktiga med den eller att den skall genom-
föras, utan diskussionen har gällt hur den skall bokfö-
ras här hemma i våra nationalräkenskaper. Och när vi
träffar våra europeiska vänner inom EU gäller den hur
den skall bokföras inom EU-systemet. Detta har i sin
tur haft en koppling till de bokföringsmässiga villkor
som har ställts upp i samband med Maastrichtavtalet
när det gäller ett deltagande i den gemensamma euro-
peiska valutan.
Det finns en hel del missuppfattningar i den debat-
ten. Margit Gennser var inne på några av dem i sitt
inlägg. I det här sammanhanget är det kanske viktigast
att slå fast att man nu har fått ett besked från Eurostat
där det konstateras att premiereserven, trots det stora
inslaget av frivillighet vad gäller placering, är en del
av socialförsäkringssystemet. Det är förstås sant i den
enkla meningen att det är obligatoriskt att tillhöra den.
Därför är den förstås en del av socialförsäkringen.
Samtidigt arbetar genomförandegruppen för fullt för
att hitta sådana juridiska lösningar som gör att det här
blir ett mycket väl skyddat individuellt sparande. Att
en och annan, i alla fall ytligt sett, har pekat på att det
finns en motsättning mellan dessa begrepp är inte så
konstigt. Det är mera konstigt att landets finansminis-
ter har uppfattat brevet från Bryssel som att han
plötsligt har 15 eller 29 miljarder - eller hur många
det nu är - att använda för reala utgifter eller skatte-
sänkningar. Det är klart att ingenting realt har föränd-
rats av detta brev från Bryssel. Det har förändrats vad
gäller hur detta skall bokföras i kolumnerna. Men
Sverige har varken blivit rikare eller fattigare på
grund av att ett brev med portot 4 kr eller 4 francs har
skickats från Bryssel till Stockholm. Den debatten får
vi föra i ett annat sammanhang när vi diskuterar vil-
ken budgetomslutning vi skall ha. Då gäller förstås de
vanliga spelreglerna, och de vanliga politiska mot-
sättningarna kommer säkert att komma fram.
Vår reform har väckt betydande internationell
uppmärksamhet. På många håll i världen diskuterar
man nu hur man skall reformera sina pensionssystem.
De problem som Sverige har stått inför har vi inte
varit ensamma om att stå inför. Många andra har
samma problem, och de lösningar som vi har funnit
har väckt betydande internationellt intresse. De har
t.o.m. delvis påverkat reformarbetet i en del andra
länder.
Riksdagen kommer sannolikt om någon timme att
ställa sig bakom utskottsbetänkandet. Därmed är det
genomförandegruppens och regeringens sak att se till
att man fullföljer den träffade överenskommelsen
enligt utskottets anmaning och att de nödvändiga
besluten fattas under denna mandatperiod.