Fru talman! I det särskilda yttrandet nr 2 konstate-
rar vi att pensionsreformen tyvärr har blivit försenad.
Detta får nackdelar för framtidens pensionärer. Pre-
miereserverna har inte kunnat placeras på det sätt som
vore önskvärt. Det har bl.a. vd:n för Aktiefrämjandet
Björn Kalin påpekat ganska ofta. Vad jag skulle vilja
säga är att genomförandegruppen har lyssnat på det.
Man letar efter metoder för hur dessa pengar i alla fall
i framtiden kan förvaltas på ett sätt så att människor
inte går miste om god långsiktig avkastning.
Detta är ett problem med alla förseningar. Man
måste fråga sig varför det har blivit så många förse-
ningar. Det har naturligtvis varit politiska förseningar.
Det har också funnits ett annat problem som har
kommit utifrån och uppifrån. Det är Maastrichtkriteri-
erna. Jag kommer att ta upp några synpunkter på det. I
mitt tycke har vi sett en hel del tankefel både i pressen
och i debatten.
Finansdepartementet har t.ex. haft en rad invänd-
ningar vad gäller premiereservinslaget i det reforme-
rade pensionssystemet. Det har man haft med hänvis-
ning till konvergenskraven. Man har hävdat att pengar
avsatta i premiereserven försvagar den statliga eko-
nomin. Med tanke på de komplicerade problem inte
minst av statistisk natur som EMU-projektet skapar
har Finansdepartementets motsträvighet kanske inte
varit helt förvånande.
EMI har en gigantisk uppgift när det gäller att
harmonisera de olika europeiska ländernas ekonomis-
ka indikatorer, statistik och redovisning. Vi skall
komma ihåg att dessa olika mått går in i varandra. Det
finns inte ett redovisningstal som är bra för alla be-
dömningar. Man måste faktiskt arbeta med ett helt
batteri av olika statistik- och redovisningstal.
EU-ländernas nationalräkenskaper och ekonomis-
ka statistik skiljer sig åt på väsentliga punkter och på
ett otal olika sätt. Det gäller också de poster som
används för att räkna fram den statliga skuldkvoten
enligt Maastrichtkonventionen, och det är det som har
påverkat vår debatt om premiereservfonderna.
Nu har det kommit ett uttalande från Ecostat, där
man säger att premiereserven får räknas in. Lägg
märke till att den får användas vid beräkningen av
skuldkvoten. Det är alltså i detta sammanhang som
man betraktar statliga pengar. Det reformerade syste-
mets fonderade inslag kommer således inte att nega-
tivt påverka det framräknade nyckeltalet gällande
skuldkvot som är en del av konvergenskriterierna. Det
är vad man har sagt. Ecostats uttalande gäller däremot
inte på något sätt premiereservens oantastbarhet hos
de framtida pensionsrättigheterna, dvs. den enskildes
skyddade äganderätt till premiereservmedlen.
När medierna har behandlat denna fråga tycks vis-
sa missförstånd ha förelegat. Ecostats uttalande gäller
enbart att premiereservmedlen kan räknas in i det
nyckeltal som beskriver ett lands skuldkvot när man
tar hänsyn till om man har uppfyllt Maastrichtkriteri-
erna eller inte.
Detta har lett till ännu ett märkligt missförstånd.
Erik Åsbrink har sagt att han får mer pengar genom
Ecostats uttalande. Så är det naturligtvis inte. Redo-
visningen påverkas av Ecostats uttalande, men vårt
lands situation påverkas varken negativt eller positivt
av hur man räknar fram olika nyckeltal. Det är natur-
ligtvis en gammal tradition av dålig redovisning av
pensionssystem som leder till alla dessa förhållanden.
Åsbrink har sagt att den andra redovisningen gör vår
ekonomi bättre. Han har tänkt helt fel, eller så har han
inte tänkt alls. Jag vet inte, men så är det inte.
Nyckeltalen är en sak, ekonomin en annan sak.
Ekonomin förändras inte om vi redovisar på det ena
eller andra sättet. Jag tycker att detta skall sägas i det
här sammanhanget. Då kan vi kanske hyfsa debatten
om premiereserverna också. Om vi hade hyfsat den
debatten tidigare hade pensionärernas pengar tidigare
fått en bättre placering i premiereserverna. Vi hade
inte fått dessa onödiga förseningar.
Jag har tagit kammarens tid för att diskutera
nyckeltal. De kan knappast tyckas höra till de stora
politiska frågorna, men de påverkar faktiskt vår poli-
tiska debatt.