Fru talman! I början av 1994 avslutade pensions-
arbetsgruppen sitt arbete och riktlinjerna för det nya,
reformerade ålderspensionssystemet presenterades.
Förslaget gick ut på en för ett så här stort beslut re-
kordkort remisstid innan det antogs i riksdagen. Lik-
som i pensionsarbetsgruppen reserverade sig Vänster-
partiet i riksdagen mot förslaget.
Sedan dess har det varit ganska tyst om det nya
pensionssystemet, mestadels beroende på att den s.k.
genomförandegruppen, som lovat att vårda överens-
kommelsen, valt att arbeta i det fördolda, i det tysta.
De fem partier som står bakom reformen - Socialde-
mokraterna, Moderaterna, Centern, Folkpartiet och kd
- vill inte bli störda av en besvärlig opinion.
Men så hände någonting. Till Socialdemokrater-
nas kongress kom ett stort antal motioner som pekade
på missnöje med reformen. Den redan beslutade pen-
sionsreformen gick ut på ett rådslag i det socialdemo-
kratiska partiet. Men det var så dags då; partierna i
genomförandegruppen hade ju lovat att ömt vårda
överenskommelsen. Ingenting får ändras i den utan att
alla andra partier går med på det. Det som framför allt
kritiserades i rådslaget var avgiftsväxlingen, premie-
reserven och det fördelningspolitiska innehållet.
Jag undrar hur Socialdemokraterna skall kunna få
med Folkpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och
Kristdemokraterna på en förändring i premiereserven.
Strax före de s.k. partiledaröverläggningarna i januari
gick de fyra borgerliga partierna ut i en gemensam
debattartikel där man öppet deklarerade att pensions-
reformen ligger fast - framför allt premiereserven.
Premiereservfonderna kommer att uppgå till över
1 000 miljarder kronor i fullfunktionsstadiet. Samti-
digt krymper man AP-fonderna från en fondstyrka på
sex år till ett halvt år. Det offentliga sparandet krym-
per från 600 miljarder till 50-100 miljarder kronor.
Pengarna hamnar i händerna på privata kapitalinstitut
och försäkringsbolag, och försäkringsdirektörerna
kan, liksom storföretagen, hota finansministern och
statsministern.
Med våra pensionspengar i privat ägo där syftet är
att ge så stor avkastning som möjligt, med allt vad det
kan innebära av spekulation, kommer dessa att kunna
användas mot löntagarintressen, mot jobben och mot
en aktiv näringspolitik. Det blir en maktförskjutning
från löntagare till det privata kapitalet. Om detta är
det helt tyst.
I stället tycker jag att de fackliga organisationerna
borde studera exemplet Quebec i Kanada. Där har
fackföreningarna byggt upp egna pensionsfonder.
Man tar en aktiv del i näringspolitiken för att skapa
nya jobb och nya företag. Genom dessa aktiva lönta-
garstyrda pensionsfonder har man skapat många nya
jobb. Styrelsen för fonderna bestämmer vilka projekt
man skall satsa pengar på, och man har valt att inte
investera pengarna i militär industri eller i företag
som inverkar skadligt på miljön. Dessutom får fond-
medlen inte i för stor utsträckning användas till alltför
riskfyllda investeringar. Genom fonderna lånar man ut
pengar till små och medelstora företag, och man ger
dem teknisk hjälp genom att fonderna anställer exper-
ter. Därigenom skapar man bevisligen nya arbetstill-
fällen och återbetalar insatserna till medlemmarna i
form av pensionerna. Här i Sverige väljer vi i stället
att låta företagsledarna och försäkringsbolagen place-
ra pengarna - vi tycker att de är så duktiga.
Man har spekulerat över huruvida diskussionen
om premiereserven skulle få Moderaterna att hoppa
av överenskommelsen. Men varför skulle de göra det?
De har ju fått ett privat pensionssparande eftersom
nivåerna blir så låga att folk får ordna det själva ge-
nom att ta privata pensionsförsäkringar. Senast i går
kväll rapporterades på nyheterna att det enskilda
pensionssparandet under det tredje kvartalet är större
än någonsin. Därigenom har Moderaterna faktiskt fått
sitt privata pensionssystem, och av det offentliga finns
det bara ett grundpensionssystem kvar.
Förtidspensionen var en annan av de frågor som
oroade det socialdemokratiska partiets medlemmar,
vilket är fullt förståeligt när nio av tio metallarbetare
är utslitna före pensionsåldern. Förtidspensionerna
kan också symbolisera fördelningspolitiken i syste-
met. Förtidspensionerna lyftes ur ålderspensionssys-
temet utan att arbetsgruppen föreslog någon finansie-
ring. Som det ser ut nu med arbetsgruppens förslag
skall man tvingas göra förtida uttag om man inte orkar
arbeta till 65 års ålder, vilket förstås också försämrar
ålderspensionen. Det innebär också att den som arbe-
tar längre kommer att få en avsevärt högre pension.
Finansministern har sagt att avgiftsväxlingen är en
papperskonstruktion som är omöjlig att genomföra.
Borgarna anser dock att avgiftsväxlingen skall ge-
nomföras men har såvitt jag förstår gått med på att
pröva frågan en gång till i genomförandegruppen.
Socialdemokraterna har lovat att inte obstruera om
prövningen går dem emot. Det finns ett stort fackligt
missnöje med avgiftsväxlingen. Man litar inte på att
varje löntagare skall få motsvarande lönehöjning som
arbetsgivaravgifterna sänks med när de växlas till
egenavgifter. Egenavgifterna är dessutom djupt
orättvisa genom att de är avdragsgilla och därmed
gynnar höginkomsttagarna.
När pensionsöverenskommelsen träffades sades
det att det var viktigt att systemet var lättöverskådligt.
Det enda som går att överblicka är garantipensionen,
och den är inte relaterad till arbete. Det var viktigt,
sade man, med raka rör - men sådana blir det inte. De
raka rören blir raka bara för dem som tjänar över
18 000 kr i månaden, och då först efter minst 35 år i
arbete. För låginkomsttagarna blir det ett rakt rör in i
något som liknar en grundpension. Av raka rör blev
alltså för vanliga löntagare inte någonting. Det finns
mycket litet kvar av standardtrygghet i systemet.
Det påstås - på oriktig grund, tycker jag - att det
inte fanns någon relation mellan arbete och pension i
ATP-systemet. Det nya systemet skulle ge rättvisa.
Det du betalt in skall du också få ut. Därigenom
skulle det också ge större säkerhet för individen.
Politikerna skulle inte kunna peta i systemet. Systemet
skulle också göras samhällsekonomiskt. Men vad man
har glömt bort att diskutera är att det i det föreslagna
systemet finns en motsättning mellan individuell sä-
kerhet och följsamhet till samhällsekonomin. Hur
skall en människa kunna veta vad hennes pension
kommer att bli? Det allra viktigaste för ett generellt
pensionssystem, oavsett om det är ATP eller ett av-
giftsbaserat system, är inte att det är anpassat till
samhällsekonomin utan att vi har människor i arbete.
Det utlovades att systemet efter 40 års arbete
skulle ge vad ATP ger, ca 60 % av slutlönen. När
SCB senare presenterade nya demografiska data sjönk
nivån till bara 51 %. Denna siffra är också den som
anges i riksdagsbeslutet våren 1994. Men sommaren
1995 kom genomförandegruppen underfund med att
administrationskostnaderna skulle betalas inom den
fasta avgiftsramen på 18,5 %. Den pensionsgrundande
inkomsten skulle också minskas med egenavgifterna.
Beräkningen av arvsvinsterna ändrades. Med det hade
pensionsrätten sjunkit från de våren 1994 utlovade
60 % till en bra bit under 50 % efter 40 års arbete.
Systemet har presenterats som en matematisk for-
mel: Samhällsekonomin bestämmer, antalet pensionä-
rer bestämmer, medellivslängden bestämmer osv.
Men det är inte riktigt. Det är de ansvariga politikerna
som har bestämt ett ideologiskt systemskifte. Det är
ansvariga politiker som bestämt att makten över kapi-
talmarknaden inte längre skall vara offentlig. Det är
ansvariga politiker som bestämt att vi skall få ett
grundtrygghetssystem där kopplingen mellan avgifter
och arbete är liten. Det är ansvariga politiker som
bestämt avgiften till 18,5 % utan att diskutera vad
som är en rimlig nivå.
Regeringen borde öppet diskutera klasskillnaderna
i dödlighet och hur detta kommer att påverka pensio-
nen. Man borde diskutera vad som är en rimlig pen-
sionsnivå och betydelsen av ett stort offentligt spa-
rande. I stället väljer regeringen att fortsätta arbetet i
genomförandegruppen, som arbetar bakom lyckta
dörrar. Det innebär att två av riksdagens partier står
utan information om vad som händer. Men det inne-
bär också något som jag tycker är mycket värre, näm-
ligen att hela svenska folket står utan information om
de förändringar som görs i ett för alla viktigt pen-
sionssystem.
En av anledningarna till att det blev en kort re-
misstid 1994 var att de partier som står bakom refor-
men inte ville ha frågan till en valfråga. Nu har ge-
nomförandegruppen beslutat att riksdagen slutligen
skall fastställa det nya pensionssystemet under våren
1998 - återigen av samma anledning: Man vill inte ha
det reformerade pensionssystemet till en valfråga.
Tage Erlander sade när ATP-systemet genomför-
des att hela svenska folket borde på i pensionsstudie-
cirklar. Han hade helt rätt, eftersom pensionerna på-
verkar alla som bor i Sverige. Det hade funnits tid för
det om genomförandegruppen varit angelägen om en
folklig förankring.
Vänsterpartiet anser, liksom LO, att ATP-systemet
är hållbart i längden genom de förändringar man
redan genomfört, dvs. försämringar i änkepensionen
och genom att förtidspensionerna läggs utanför. Det
skulle räcka med smärre, långsiktiga förändringar i
det nuvarande systemet, t.ex. att förlänga intjänande-
perioden och göra en anpassning till samhällsekono-
min.
Till sist, herr talman, vill jag påpeka att det på
första sidan i socialförsäkringsutskottets betänkande
om det reformerade pensionssystemet, som främst är
påkallat genom att det finns motioner ända sedan
allmänna motionstiden 1994/95 och allmänna mo-
tionstiden 1996/97, står: I betänkandet understryker
utskottet nödvändigheten av att fempartiöverenskom-
melsen om ett reformerat ålderspensionssystem full-
följs. Det står inte ens "efter de av riksdagen besluta-
de riktlinjerna". Det betyder gott folk, att vi kan för-
vänta oss precis vad som helst av det som kommer ut
när moderater, centerpartister, folkpartister, kristde-
mokrater och socialdemokrater tänder elden som ger
den vita röken, som visar att man enats om ett nytt
pensionssystem. För många blivande pensionärer
innebär det pensioner som knappt går att leva på. Det
är ett system som är kraftigt underfinansierat, ett sys-
tem som innebär ett ideologiskt systemskifte av gi-
gantiska mått.