Herr talman! Svaret på den sistnämnda frågan är
självfallet nej. Men jag har en känsla av att
kammaren efterfrågar sanningsvittnen som har litet
större trovärdighet i just den frågan än vad jag själv
har.
En princip som är oerhört viktig i utrikes- och
säkerhetspolitiken -- Ivar Virgin var inne på den,
och jag tror att det finns förståelse för den -- är att
allt inte alltid kan sägas. Det kan gälla dagsaktuella
bedömningar. Inom utrikespolitiken kan det gälla
rapporteringar om vad som har förevarit under
förhandlingar eller bedömningar som har
meddelats i förtroende av olika samtalspartner
inom eller framför allt utom landet. Det gäller i
mycket hög grad inom försvarspolitiken. Om t.ex.
tekniska prestanda hos luftförsvarssystem skulle
avslöjas, skulle det göra de investeringar som vi
som representanter för skattebetalarna gör i detta
system helt meningslösa. Det finns ett behov av
sekretess.
En annan princip är att det som sägs alltid skall vara
sant. Det får inte finnas någon motsättning mellan
dessa två principer. Att allt inte kan sägas innebär
inte att man kan tumma på principen att det som
sägs faktiskt måste vara sant. Detta gäller särskilt i
grundläggande frågor om principerna för utrikes-
och säkerhetspolitiken. Detta gäller både av
inrikes- och utrikespolitiska skäl.
De inrikespolitiska skälen är att detta är
nödvändigt för den förankring av politiken som ger
styrka om stormen skulle vara över oss en dag. De
utrikespolitiska skälen är att vi vet att främmande
makter ofta känner till sanningen i alla fall. Vi vet
att i just det konkreta fall som var aktuellt i
Hjalmarssonaffären -- samverkan och förberedelse
för mottagande av militärt understöd i händelse av
ett sovjetiskt anfall mot Sverige -- kände den
sovjetiska underrättelsetjänsten och
militärapparaten genom Stig Wennerström till allt
det som statsministern förnekade inför Sveriges
riksdag och som Sveriges riksdag inte fick veta. Då
försvagades utrikes- och säkerhetspolitiken. Det
gällde både den inrikespolitiska förankringen och
den utrikespolitiska trovärdigheten. Även om man
inte fick veta det i Sveriges riksdag och det
lämnades felaktig information visste man det i den
omvärld där utrikespolitiken skulle vara trovärdig
och där den ty följande inte blev det.