Herr talman! Lennart Rohdin har frågat mig om
regeringen är beredd att häva hemligstämpeln på
en handling som spelade en framträdande roll i
1968 års valrörelse. Det gäller en UD-rapport i
augusti det året, som -- enligt vad den dåvarande
regeringen uppgav -- skulle innehålla bevis för det
olämpliga i ett förslag som folkpartiledaren Sven
Wedén framfört den 26 juli samma år, nämligen att
Sveriges regering skulle göra ett uttalande till stöd
för Tjeckoslovakiens självbestämmanderätt.
Svaret på Lennart Rohdins fråga är ja.
Utrikesministern har beslutat att sekretess ej skall
gälla för uppgifterna i rapporten i fråga, som är en
skrivelse från ambassadör Rössel i Belgrad den 17
augusti 1968. Jag skall strax återge det relevanta
avsnittet i skrivelsen. Men låt mig först påminna om
bakgrunden.
Sovjetunionens regeringschef Alexei Kosygin
besökte Sverige den 10--13 juli 1968. I den
kommuniké som han och statsminister Erlander
undertecknade den 13 juli förklarade de sig eniga
om att det europeiska samarbetet borde utvecklas
på grundval av ''jämlikhet, icke-inblandning i inre
angelägenheter, respekt för den statliga
suveräniteten och territoriella integriteten'' hos
Europas stater.
Kort efteråt ökade emellertid Sovjetunionen sina
ansträngningar att med militära
styrkedemonstrationer förmå ledningen för
Tjeckoslovakiens kommunistparti att skärpa
presscensuren och på andra sätt återställa det
maktmonopol för partiet som rått innan
reformpolitiken inleddes i början av året. Dessa
militära påtryckningar stod i uppenbar strid mot
vad Kosygin utfäst sig till vid mötet i Sverige.
I en kommentar den 26 juli sade Sven Wedén: ''Det
skulle stå i god överensstämmelse med den svenska
regeringens principiella hållning beträffande
uttalanden i betydelsefulla internationella frågor
med ideologisk innebörd, om statsminister Tage
Erlander och hans kolleger vill göra ett uttalande
till stöd för det tjeckoslovakiska folkets
självbestämmanderätt. En fortsättning på
hittillsvarande tystnad från regeringens sida kan
leda till missförståndet att den svenska
neutralitetspolitikens innebörd förändrats.''
Sven Wedéns förslag möttes av stark kritik från den
dåvarande regeringen. Olika skäl anfördes för att
ett uttalande skulle vara olämpligt.
Samtidigt var det sedan några år tillbaka en
huvudlinje i svensk utrikespolitisk doktrin, att ett
neutralt land med Sveriges ställning hade en
särskild förpliktelse att med kraft stå upp till försvar
för folkrättens regler, när mindre stater utsattes för
rättsstridiga påtryckningar från supermakternas
sida.
Denna huvudlinje lämnades alltså obeaktad under
de veckor då ledningen i Kreml övervägde fördelar
och kostnader med en ockupation av
Tjeckoslovakien. Efter invasionen den 21 augusti
föranledde detta nya frågor om skälen till
regeringens tidigare tystnad.
Utrikesminister Torsten Nilsson meddelade då vid
en TV-sänd presskonferens tillsammans med
statsministern den 5 september, att han tillställt
Sven Wedén en kopia av en ''ytterligt hemlig
rapport'' som innehöll ''de direkta bevisen på att
det skulle ha försvårat situationen för den
tjeckoslovakiska ledningen om vi gjort några
uttalanden''.
Utrikesministern hemställde att Sven Wedén i
egenskap av ansvarig politiker skulle träda fram
offentligen och tala om för svenska folket om han
även i fortsättningen vidhöll den kritik mot
regeringen som han hittills tillåtit sig.
Sven Wedén svarade senare samma dag att
rapporten enligt hans mening inte innehöll
någonting av betydelse för den aktuella frågan.
Eftersom handlingen var hemlig, var han
emellertid förhindrad att redogöra för skälen till sin
bedömning.
Statsminister Erlander riktade kraftiga angrepp
mot Sven Wedén för den ''omdömeslöshet'' som han
påstods ha visat genom förslaget om ett svenskt
uttalande och för hans ''förvillelse'' att inte dra sig
ur debatten ens när regeringen gett honom chansen
genom att tillställa honom ''en diplomatisk
handling som klart stöder regeringens bedömning''.
Enligt Erlander hade det inträffade gjort det
nödvändigt att ''ta en debatt med folkpartiledaren
över grundvalarna för vår utrikespolitik'' på samma
sätt som med Jarl Hjalmarson 1959. Frågan var ett
av huvudämnena under valrörelsens enda duell
mellan Erlander och Wedén, en TV-sänd debatt i
Stockholms konserthus den 9 september 1968.
Så långt bakgrunden.
Ambassadör Rössels depesch till utrikesministern
den 17 augusti återger uppgifter som hon inhämtat
vid samtal med två ledande företrädare för det
jugoslaviska utrikesdepartementet. Uppgifterna
avsåg vad president Tito fått höra av tjeckiske
partisekretareraren Dubcek vid sitt besök i Prag
den 9--11 augusti. Redogörelsen fyller sju sidor.
Det avsnitt som kom att spela en sådan roll i den
svenska debatten omfattar dock bara en enda
mening. Det lyder:
''Tjeckerna hade, i lika hög grad som de uppskattat
det jugoslaviska och rumänska i olika former och
sammanhang uttalade stödet, varit tacksamma över
att västvärlden avstått från uttalanden, som kunde
gett om än aldrig så litet och klent motiverat
berättigande för ingripanden av allvarligaste slag.''
Om värdet i denna uppgift för att belägga
tjeckernas inställning till svenska stöduttalanden
kan man genast göra ett par konstateranden.
Det första är att uppgiften om tjeckernas påstådda
betänkligheter mot stöduttalanden visar sig gälla
uttalanden från ''västvärlden''. Ingen svensk
officiell företrädare skulle år 1968 ha kommit på
tanken att räkna det neutrala Sverige, mitt i den
heta Vietnamdebatten, till ''västvärlden'' i ett
utrikeseller säkerhetspolitiskt sammanhang.
Ett andra konstaterande är att om tjeckerna till
äventyrs skulle ha haft några betänkligheter mot
stöduttalanden från neutrala stater som Sverige
eller Österrike, så skulle de ha framfört dem direkt
till oss, inte till jugoslaverna. Det finns emellertid
inga spår av några sådana meningsyttringar från
tjeckisk sida, vare sig i rapporteringen från vår
ambassad i Prag eller i uppteckningar av vad
tjeckiska diplomater i Stockholm sade till UD.
Det finns för närvarande inte heller något spår av
att man från svensk sida själv frågat tjeckerna om
deras eventuella synpunkter på stöduttalanden från
svensk sida.
Sammanfattningsvis kan man alltså slå fast, att den
åberopade uppgiften i ambassadör Rössels rapport
saknar varje värde för det syfte i vilket den
utnyttjades. När den dåvarande regeringen påstod
att den hemligstämplade rapporten innehöll
''direkta bevis'' på det olämpliga i ett svenskt
uttalande till stöd för Tjeckoslovakiens
självbestämmanderätt, gav den en felaktig bild av
vad rapporten faktiskt innehöll.
Angreppet på Sven Wedén i 1968 års valrörelse är
enastående i modern svensk politik. Det har aldrig
förekommit att en svensk regering sökt skada
oppositionsledaren genom en ohållbar tolkning av
ett dokument som gjorts oåtkomligt för kritisk
granskning genom hemligstämpling.