Herr talman! Låt mig ta Ivar Virgins fråga först,
eftersom jag tycker att den är viktig. Vi vet vad som
har hänt. När vi nu har fått möjlighet -- det är
märkligt att det inte har skett tidigare -- att
offentliggöra Agda Rössels rapport, framstår det
som ännu mera uppenbart än vad jag tror att det
har varit för alla som tidigare har satt sig in i denna
fråga att det var ett orättfärdigt och skamligt
angrepp som man utsatte Sven Wedén för i
valrörelsen 1968. Vi vet också vad som hände Jarl
Hjalmarsson 1959. Det har dokumenterats och
utvärderats av den s.k.
Neutralitetspolitikkommissionen. Det finns
ytterligare uppgifter som skulle kunna tillföras den
bilden. Sådana här saker inträffade förr.
Som Lennart Rohdin sade är det möjligt att de var
ett exempel på att ett parti hade suttit vid makten
alltför länge och ansåg att det kunde missbruka
sanningen för att tjäna sitt politiska syfte.
Under dessa år fördes inte heller en tillräckligt fri
utrikes- och säkerhetspolitisk debatt. Utrikes- och
säkerhetspolitiken var ofta reducerad till
doktrindeklamationer. Regeringen som
förväntades vara kunnig -- det skall den vara --
förväntades veta sensationellt mycket mera än vad
alla andra förväntade sig information om. Så är det
icke. Centrala fakta och centrala bedömningar i ett
lands grundläggande utrikes- och säkerhetspolitik
måste alltid vara tillgängliga -- tillgängliga för
öppen debatt och för öppet ifrågasättande. Det är
det som leder till att utrikes- och säkerhetspolitiken
får en folklig demokratisk, parlamentarisk
förankring som gör att den kan stå stark i de tider
då den måste stå stark, nämligen när den utsätts för
påfrestningar. De synder som begicks i det
förgångna var inte bara synder gentemot de
personer som drabbades utan innebar också en
försvagning av möjligheterna för Sveriges utrikes-
och säkerhetspolitik i känsliga lägen.
Så till vad som faktiskt inträffade. Lennart Rohdin
beskrev sin egen situation vid år 1968. Låt mig
beskriva min. Jag stod i Prag i människomassan när
Tito kom. Han hyllades inte därför att han var tyst
utan därför att han sade vad han tyckte, även om
Tjeckoslovakiens rätt till frihet, självbestämmande
och makt över sitt eget öde. Han hyllades för detta
av Tjeckiens och Slovakiens folk och av världen i
övrigt.
Den svenska regeringen hade gjort en
utrikespolitisk felbedömning. Efter
premiärminister Kosygins besök i Sverige i juli hade
man börjat uttala sig på ett sätt som nästan innebar
att man gick i god för den sovjetiska ledningens
goda intentioner genemot reformprocessen i
Tjeckoslovakien. Detta var desto mer
anmärkningsvärt, eftersom premiärminister
Kosygin flög direkt från mötet med statsminister
Erlander till det extrainkallade möte med
Warszawapakten i Warszawa som resulterade i det
famösa Warszawabrevet. Det var ett brev med krav
på ideologisk underkastelse som ledde direkt fram
till den Brezjnevdoktrin som kom att motivera
invasionen.
När denna felbedömning uppenbarade sig mitt i
valrörelsen då stridsvagnarna rullade in -- natten
mellan den 20 och 21 augusti 1968 -- är det klart att
regeringen även inrikespolitiskt befann sig i ett
prekärt läge. Det var då man gjorde det som inte får
göras. Med utnyttjande av den hemliga rapporten
försökte man bli av med Sven Wedén -- en trovärdig
politiker och seriös utrikespolitiker som dessutom
just då hade fått rätt i den mest centrala
utrikespolitiska frågan. Jag tror att man lyckades.
Man hade nämligen etablerat ett slags
utrikespolitiskt och säkerhetspolitiskt
monopolställning genom frånvaron av fri debatt
tidigare. Att man lyckades innebär inte att det man
gjorde blev mindre skamligt -- snarare mer. Det är
bra att detta kan ställas till rätta nu.
Som ett tillägg till vad Ivar Virgin sade, vill jag säga
att det har blivit en del offentliga diskussioner efter
Neutralitetspolitikkommissionens rapport om
uttalandet att Erlander lämnade en medvetet
felaktig bild till riksdagen angående den militära
samverkan mellan Sverige och andra länder.
Någonstans stod att läsa att detta skulle tolkas som
en kritik av den dåvarande utrikesministern Östen
Undén. Så kan det som har sagts rimligtvis inte
tolkas.
Jag vill också meddela att när man tittar litet
djupare i akterna så finner man att det utkast till
interpellationssvar i debatten mellan Tage Erlander
och Jarl Hjalmarsson som gjordes på
Utrikesdepartementet, som skickades över till
statsrådsberedningen av Östen Undén och som
finns bevarat i Östen Undéns samling på Kungliga
biblioteken, inte innehåller de formuleringar som
var ett medvetet vilseledande av riksdagen. De
kom icke från utrikesminister Östen Undén. De
kom icke från Utrikesdepartementet. De tillkom i
det inrikespolitiska köket. Det är intressant, vilket
Neutralitetspolitikkommissionen konstaterade, att
de försvann sedan. När Sven Andersson återkom i
utrikespolitiska redogörelser under 60-talet fanns
de inte med. Men det är värt att notera att de
återkom igen den 2 februari 1970 när statsminister
Olof Palme höll en utrikespolitisk redogörelse för
Folk och försvars konferens i Storlien.