Herr talman! Vi har i statsministerns svar på
Lennart Rohdins interpellation fått ett
uppseendeväckande exempel på hur information
från hemligstämplade dokument i ett känsligt läge
under en valrörelse kan användas för att göra hårda
angrepp på en politisk motståndare, i det här fallet
folkpartiledaren Sven Wedén. Vid
presskonferensen som Lennart Rohdin talar om
sade ju Tage Erlander tillsammans med Torsten
Nilsson att rapporten från ambassaden i Belgrad
var ytterligt hemlig.
Det sakliga underlaget för den uppfattningen var
enligt min mening svagt. Tydligen gjordes detta
uttalande i en klar avsikt att hindra Sven Wedén från
att använda rapporten i klarläggande syfte. Sven
Wedéns bedömning att rapporten inte innehöll
något av betydelse för den aktuella frågan är
snarast ett understatement. I själva verket talar
rapporten närmast för ett stöd för Sven Wedéns linje
om ett uttalande till stöd för det tjeckoslovakiska
folkets självbestämmanderätt. Från Jugoslavien
fick man ett sådant stöd. Det uttalade man sig
mycket positivt om. Sveriges ställning som alliansfri
stat hade gjort det högst naturligt att agera på
samma sätt.
Man kan inte tolka den socialdemokratiska
aktionen på annat sätt än att det befanns vara
lämpligt att i valrörelsen ifrågasätta Sven Wedéns
omdöme i en fråga där hemligstämpeln bakband
honom. Om detta agerande hade varit en
engångsföreteelse, skulle det möjligen kunna
glömmas, men så var ingalunda fallet. I
betänkandet ''Om kriget kommit'' från
Neutralitetspolitikkommissionen, som
offentliggjordes för ett par månader sedan, finns
ytterligare exempel.
Här tar man upp den socialdemokratiska
regeringens information till riksdagen och
konstaterar att statsminister Tage Erlander under
en riksdagsdebatt med Jarl Hjalmarsson i
november 1959 uppgav att förberedelse för
mottagande av militärt bistånd från västmakterna
var helt uteslutet. Kommissionen konstaterar att
den socialdemokratiska regeringen har vidtagit en
rad åtgärder för att förbereda ett sådant bistånd.
Det har man dessutom gjort under lång tid. Man
framför t.o.m. kritik av att statsminister Erlander
och försvarsminister Vougt vid ett tillfälle år 1951
gick för långt i kontakterna med den brittiska
regeringen på det här området.
Kommissionen anser att statsminister Tage
Erlanders uttalande gav en medvetet felaktig bild
av vad som faktiskt förekommit. När Tage Erlander
debatterade med Jarl Hjalmarsson använde han
dessutom en rigid formulering och ifrågasatte Jarl
Hjalmarssons uppslutning bakom
neutralitetspolitiken. Bakgrunden till denna debatt
var grälet om FN-mandatet för Jarl Hjalmarsson
hösten 1958. För var och en som läser denna långa
debatt, framstår helt klart att statsminister Tage
Erlander hade en klart politisk målsättning med sitt
uttalande. I detta syfte vilseleddes riksdagen på
samma sätt som väljarna vilseleddes av
statsminister Erlander under valrörelsen 1968. I
båda fallen var det utomordentligt allvarligt.
Man kan fråga sig hur ett sådant missbruk skall
kunna förhindras i framtiden. Jag vill fråga
statsministern om han är beredd att medverka till
att åstadkomma detta. För balansens skull kanske
jag även skall fråga honom om han har några lik i
garderoben.