Fru talman! Jag skulle vilja att Patrik Karlson besvarar några frågor utifrån vad han själv tycker borde bli utfallet med den här lagstiftningen.
Borde en kvinna utvisas på grund av bristande vandel om hon har en partner som tar upprepade lån i hennes namn utan att hon vet om det och utan att han har någon som helst avsikt att någonsin betala tillbaka dessa lån? Hon har kanske inte någon möjlighet att bevisa att det ligger till på det här sättet, att det är han som har gjort det i hennes namn.
Borde en person som har missförstått regelverket för bostadsbidrag och som har sökt bostadsbidraget felaktigt vid upprepade tillfällen utredas för bristande vandel?
Risken när man förflyttar sig från det som är brottsligt till gärningar som inte är brottsliga är inte bara att vi får olika regler för olika människor – en lagstiftning för vad som är förbjudet för svenska medborgare och en annan för vad som är förbjudet för utländska medborgare. Utan en annan risk är att de gärningar som inte är sådana som man döms för i domstol inte heller har samma beviskrav och samma grad av utredning bakom sig.
Risken är att bevisbördan läggs på den enskilde: ”Nej, det var inte jag som tog de här lånen. Jag förstod inte regelverket. Jag fuskade inte med flit.”
Hur ser Patrik Karlson på dessa två typfall?