Fru talman! Tack, ledamoten Tony Haddou, för frågan!
Till att börja med: Rättigheter kan vara olika starka beroende på vilken rättslig status man har. Det gäller på många områden, och det gäller självklart också rätten att vistas i det här landet. Det betyder inte i sig att människor med uppehållstillstånd är mindre värda, som man vill få det att låta som. Det betyder inte att deras rättssäkerhet ska vara svagare.
Det betyder inte heller, som man hela tiden lyfter fram här, att staten ska agera godtyckligt – tvärtom. Konsekvenserna av ingripanden och beslut måste vila på en individuell helhetsbedömning och på en bedömning av anknytningen till det här landet. Det har vi återkommande upprepat i den här debatten. Det ska vara proportionerligt, och man kommer att ha möjlighet att överklaga till domstol. Det är därför vi har utformat detta förslag så som vi har gjort och lagt fram det på bordet.
Vad är det vi talar om? Jo, vi talar om personer som kanske inte är dömda för de grövsta brotten men som ändå genom sitt levnadssätt visar att de inte respekterar de regler som finns i det här landet – försörjer sig oärligt, fuskar med bidrag, arbetar svart, inte följer myndighetsbeslut, skuldsätter sig utan att vilja göra rätt för sig och betala tillbaka eller har kopplingar till extremistiska miljöer. Ska vi då blunda för detta därför att det, som ledamoten och Vänsterpartiet vill låta påskina, inte alltid passar in i någon form av snäv brottskatalog?
Det här förslaget är viktigt för att det återupprättar en enkel princip: Rätten att vistas i det här landet är inte frikopplad från hur man faktiskt lever här. Den som vill stanna i Sverige ska inte bara undvika de allra grövsta brotten utan ska som sagt leva på ett sätt som visar respekt för våra lagar, regler och grundläggande samhällsnormer.