Herr talman! Jag hade egentligen tänkt föra ett fortsatt rättstekniskt resonemang om låga beviskrav och dåliga möjligheter för människor att över huvud taget försvara sig och förutse de konsekvenser som kan följa på ett agerande som de kanske själva alltså över huvud taget inte haft något uppsåt till. Men jag måste ändå säga att jag fastnade vid ett ord som Ludvig Aspling liksom smög in i en mening. Han sa: Många kommer som anhöriga från Afghanistan – tyvärr.
Jag måste säga att de vi pratar om här är barn till flyktingar samt sambor och makar. Det handlar om kvinnor och om barn som alltså får återförenas med en förälder i Sverige. Det finns ingenting att beklaga sig över i det. Det är tvärtom en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna och någonting som jag tycker är den lägsta nivån av anständighet i ett land.
Att beklaga sig över att en kvinna som är gift med en man som lever i Sverige får ta sig hit från Afghanistan vittnar ändå om Ludvig Asplings människosyn. Detsamma gäller att säga ”tyvärr” om att ett barn får komma från Afghanistan till sin mamma här i Sverige.
Herr talman! Jag får återkomma till teknikaliteterna i nästa anförande.