Herr talman! Vi debatterar just nu justitieutskottets betänkande nr 20,
En skärpt sexualbrottslagstiftning
, som behandlar regeringens proposition med samma namn och nio motioner och 44 motionsyrkanden från de senaste två årens allmänna motionstid.
Jag ska från början säga att jag givetvis står bakom samtliga av Miljöpartiets reservationer, men jag kommer här i kammaren för att spara tid enbart att yrka på vår reservation nr 1.
Miljöpartiet de gröna har länge engagerat sig i frågorna om hur skyddet mot sexuella övergrepp kan stärkas. Redan för fem år sedan, i mars 2008, uppdrog vi i Miljöpartiet åt professor Madeleine Leijonhufvud att se över dagens konstruktion av brottet våldtäkt. Vi bad henne att särskilt titta på hur en samtyckesmodell skulle kunna se ut och om den var rimlig. Utredningen blev klar och kunde presenteras i augusti 2008. Jag hoppas och tror att den var ett bra inspel till Sexualbrottsutredningen som ju också, då den presenterades 2010, föreslog en kriminalisering av sexuella handlingar mot en annan människa utan hennes eller hans samtycke.
Nu kan vi tyvärr konstatera att regeringen i propositionen avstyrker utredningens förslag. Regeringen tar därmed aktivt avstånd från att kriminalisera sexuella handlingar som utförs mot en människa utan den personens samtycke.
Det är visserligen bra att regeringen nu inför den förändring som diskuterades redan 2005, det vill säga att fler fall av sexuella utnyttjanden kriminaliseras som våldtäkt genom att begreppet "hjälplöst tillstånd" ersätts av det vidare begreppet "särskilt utsatt situation". Vi i Miljöpartiet anser dock att grunden för en sexuell handling ska vara ömsesidighet och att det därför ska vara kriminellt att genomföra en sexuell handling mot någon som inte deltar frivilligt. Så länge inte samtycke är ett krav kommer tillämpningsproblemen som grundar sig i makt att kvarstå.
Herr talman! Jag tycker att det rent ut sagt är dåligt att regeringen inte går längre. Jag vill också hänvisa till de många starka remissinstanser som stöder oss: Barnombudsmannen, länsstyrelsen i Stockholm, länsstyrelsen i Västerbotten, Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet, Amnesty International, Ecpat, Fredrika Bremer-Förbundet, Bris, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, alltså Roks, Sveriges Kvinnolobby och Unicef.
Utskottsmajoritetens invändning emot samtycke är att frågan om samtycke i praktiken sällan är något som förs på tal mellan två personer innan sexuell samvaro inleds. Detta är något man skriver utan någon källanvisning, och jag tycker nästan att det känns fördomsfullt. Jag vet inte ens om det är trovärdigt. Min uppfattning är att innan en sexuell relation inleds finns ändå någon form av ömsesidig överenskommelse. Är det verkligen regeringens och utskottsmajoritetens ståndpunkt att man inte frågar innan?
Regeringen för också fram att det kan riskera att bli mer fokus på offret. Det argumentet förstår jag inte heller. Kan det verkligen bli mer fokus på offret än vad det redan är? Blir det inte mer fokus på gärningsmannen om det blir uppenbart att de inblandade behöver säga ja till sex innan en sexuell relation inleds? Det tror jag.
Förutom att jag är övertygad om att en samtyckeslagstiftning kan bidra till att föra över en del av beviskravet på förövaren är jag övertygad om att en lagstiftning som betonar ömsesidigheten också skulle underlätta mycket av det förebyggande och attitydpåverkande arbetet. I Sverige har både lagstiftningen mot barnaga och lagstiftningen om att kriminalisera sexköp haft en stor påverkan på opinionen. Jag är helt övertygad om att en samtyckeslagstiftning skulle flytta fram debatten avsevärt.
Vi i Miljöpartiet har också i betänkandet haft med några andra reservationer, och jag ska avsluta med några ord om dem. Vi har en andrahandsreservation, som jag givetvis står bakom, där man gör en mjukare form av samtyckeslagstiftning som också är den som utredningen föreslår.
Regeringen föreslår att man höjer straffminimum för grovt sexuellt övergrepp mot barn från sex månader till ett år. Det tycker jag är en rimlig avvägning, men vi i Miljöpartiet menar att det är alldeles särskilt viktigt att man följer upp den här straffskärpningen så att inte straffskärpningarna i sig leder till att färre fälls just för att domstolen kan bedöma att det behövs starkare beviskrav.
I reservation nr 7 vill vi att man får en mer rimlig tillämpning av åldersgränser. Vi ser inte rimligheten i att straffa unga som har frivilligt och ömsesidigt sex eller i att det ska vara helt omöjligt att erbjuda preventivmedel till dessa unga. Däremot menar vi att det bör vara den äldre som har ansvar att ta reda på den yngres ålder, och därför ska inte en förövare kunna gå fri på grund av att denne inte känt till brottsoffrets ålder.
I reservation nr 13 som vi har gemensamt med S och V vill vi få bort kravet på dubbel straffbarhet av sexköp utomlands. Jag tycker att Kerstin Haglö på ett föredömligt sätt har motiverat det.