Herr talman! Det första var något slags teoretisk bakgrund för att visa att samtycket är centralt i dagens våldtäktsbestämmelser. Det innebär ju att man vänder på kuttingen och säger att man struntar i de rekvisit som i dag är uppräknade och som innebär att gärningsmannen ska dömas om något av dem har förekommit. Dagens fokus är på gärningsmannens påstådda beteende, och det tycker jag är viktigt. Vi ska granska gärningsmannen och inte offret. Vänder man på detta och i stället säger att huvudutgångspunkten är att det finns ett samtycke pekar erfarenheter från bland annat Storbritannien på att allt fokus kommer att ligga på offret. Det är redan i dag ibland lite väl mycket fokus på offret, tycker jag. Det är alltså redan ett problem, och det finns inget problem i samhället som inte kan bli ännu värre.
Om vi nu vänder på detta och säger att vi ska fokusera på samtycket blir detta den avgörande frågan, och då kommer alla frågor att ställas till offret. I det stereotypa fallet blir frågorna då: Hur gjorde du? Varför lade du dig på sängen? Varför klädde du av dig? Varför satte du på den där musiken? Sedan ska man resonera om vad det betydde att detta skedde, och i slutändan kommer kvinnan att säga att hon sade nej medan mannen kommer att säga att hon sade ja. Då blir det ändå en bevisfråga.
Det skulle alltså innebära att fokus flyttas helt från vad gärningsmannen har gjort, som är den viktiga frågan i dagens lagstiftning, till hur offrets handlande uppfattades och om det inte i själva verket innebar samtycke. Inte ens Agneta Börjesson kan på fullt allvar mena att vi ska skriva något sorts kontrakt innan det sker sexuell samvaro i Sverige. Det är långt från den verklighet som jag har stött på i alla fall.