Herr talman! I mitt anförande tog jag upp att vi vill att målsägandebiträdet ska in mycket tidigare i processen. Vi tror att det betyder oerhört mycket att de får komma in redan när anmälan görs och inte efter anmälan.
Det betyder oerhört mycket att få stöd och hjälp i en sådan traumatisk situation som brottsoffret befinner sig i. Och när det är en så fruktansvärd kränkning betyder det mycket att man får prata igenom det med någon innan.
Det kan nämligen bli så fel. I teorin måste man, när man gör polisanmälan, uppge tid och plats. Sedan ska man vara så detaljerad som möjligt i de här frågorna. Det är då väldigt lätt, har jag fått veta, att polisen kanske i ren välmening säger: Ja, men vi kan prata om det, men du behöver egentligen inte säga något. Sedan är man triggad att sätta i gång.
Det som är märkligt i det här är att den misstänkte, den gripne för ett brott, den häktade, den anhållne aldrig behöver säga någonting förrän han har sin advokat vid sin sida. Men en kvinna lockas nästan in i att börja tala.
Vi tycker att det vore jättebra om ett målsägandebiträde kom in mycket tidigare för att kunna stödja både under processen och efter processen.
Men stöder man under processen behövs det kanske inte så mycket stöd efter processen, för då kanske de mycket lättare går in i läkningsprocessen och går vidare. Det blir en vinst för samhället ekonomiskt och en enorm vinst för kvinnan, som kanske slipper vara sjukskriven och slipper gå till psykolog.
Vi tror att detta är oerhört viktigt. Vad tycker Ewa Thalén Finné?