Herr talman! Häromveckan uppvaktade jag en ettåring. Vår närmaste granne fick ett barn förra året som vi emellanåt får sitta barnvakt till. Därför har vi haft förmånen att följa den här lilla krabatens första år i livet. Som ni vet är utvecklingen explosionsartad de första åren, och märkligt nog glömmer man bort det när ens egna barn har lämnat småbarnsstadiet.
Därför är det fantastiskt med påminnelser kring det där obändiga "jag kan" som små barn utstrålar. Det är fantastiskt att så konkret bli påmind om hur ny kunskap och nya insikter hela tiden förändrar oss som individer. Den där drivkraften att lära nytt, anta nya utmaningar och fortsätta omforma sig själv till något som inte är på förhand givet finns i grunden hos varje liten människa. Även om man växer upp under de mest ogynnsamma förhållandena finns det där fröet någonstans, och så länge man ger det den allra minsta näring upphör det inte att växa förrän livet självt upphör.
Jag tycker att det är mycket goda argument för att ta till vara varje människas kraft och utvecklingspotential och för att erbjuda goda möjligheter till livslångt lärande.
Herr talman! Därför är det med en viss sorgsenhet jag kan säga: Säg mig om ni har en högskoleutbildning, så ska jag säga er vem ni är, åtminstone rent statistiskt!
Om ni har en högskoleutbildning vet jag till exempel att det är ganska osannolikt att era föräldrar enbart har grundskoleutbildning eftersom det bara är 21 procent av barnen till sådana föräldrar som läser vidare, till skillnad från 84 procent av de forskarutbildade föräldrarnas barn. Jag kan gissa att ni bor nära ett stort, anrikt universitet, att ni har goda familjeinkomster, att ni i större utsträckning än snittet har god hälsa, är aktiva kulturkonsumenter, läser skönlitteratur och utnyttjar ert demokratiska mandat, både i allmänna val och som aktiva samhällsmedborgare. Och om ni säger att ni är professorer kan jag dessutom statistiskt bestämma ert kön till män.
Det mest uppenbara dilemmat i detta är att vi misshushållar med mänskliga resurser genom att inte arbeta mer aktivt med breddad rekrytering. Det finns verktygslådor för sådant arbete, både för lärosätena själva och för politiken. Men i och med att det arbetet prioriteras ned i stället för att belönas är snedrekryteringen på väg att öka igen.
Precis som förr finns i dag en stor begåvningsreserv som står och stampar och som både vill och har förmåga till högre studier, men som vi inte erbjuder någon plats. I värsta fall får de inte sin drivkraft att lära nytt tillvaratagen alls. I allra värsta fall landar de i försörjningsstödsstatistiken, och förutom de mänskliga kostnader som uppstår i och med att man inte känner sig behövd kostar de samhället miljontals kronor.
Herr talman! Det är allvarligt nog att vi inte har högre ambitioner vad gäller breddad rekrytering och att kvinnor, trots att de presterar bättre genom precis hela utbildningssystemet, väljs bort ju längre upp i karriären de hamnar. Det hotar faktiskt hela akademins legitimitet i samhället. Det är allvarligt att vi inte förmår ta till vara kompetensen hos hela befolkningen.
Men det blir än allvarligare när vi lyfter blicken och ser hur mycket vårt land verkligen behöver de där individerna som inte får chansen. Om vi ska klara den internationella konkurrensen behöver vi en betydligt högre andel eftergymnasialt utbildade. Vi har sagt att åtminstone 50 procent behöver gå vidare till högskola eller yrkeshögskola. Det är egentligen inte någon särskilt hög siffra. Det är fler än så som vill läsa vidare och fler än så som gör det i många andra länder.
Men i en tid när söktrycket är högt och omvärlden investerar i högre utbildning för framtiden väljer regeringen att sänka ambitionerna när det gäller den andel som går vidare till högre studier och dra ned på antalet platser.
Om vi inte hade byggt ut högskolan i hela landet och arbetat aktivt med att bredda rekryteringen under 90-talet och början av 2000-talet hade vi redan legat i strykklass. Nu är vi "bara" medelmåttor, med lägre ambitioner än länder som Storbritannien, Polen, Danmark och Holland.
För mig blir det omöjligt att inte se att 10 000 färre platser i år innebär 10 000 stängda dörrar i ansiktet på 10 000 individer fyllda av just det där "jag kan, jag vill, jag törs" som finns någonstans inom oss alla. Antalet platser behöver öka, inte minska, inte minst med tanke på att antalet 20-25-åringar ökar även i år och med tanke på hur hög arbetslösheten är. Men det får naturligtvis inte ske på bekostnad av kvaliteten.
Sambandet mellan lång utbildning och etablering på arbetsmarkanden är linjärt. Det är oerhört viktigt med anställningsbarhet, och yrkeshögskolan är ett lysande exempel på hur det kan fungera när det fungerar som bäst. Den skulle kunna spela en ännu större roll om den tilldelades fler platser. Men även högskolestudenters utbildning behöver ha god anknytning till arbetsmarknaden, och studie- och yrkesvägledning måste fungera väl genom hela utbildningssystemet, så att studenter kan fatta beslut på goda grunder.
Jag vill påminna om att det också finns andra utmaningar än matchningsproblematiken. Att de mest studiemotiverade når anställbarhet på så kort tid som möjligt är faktiskt inte det enda målet för högre utbildning. Vi har fler samhällsutmaningar att angripa - klimathot, ojämlikhet, ohälsa, bristande demokrati. Vårt samhälle skulle må bra av mer kritiskt tänkande, mer bildning, mer kreativitet och mer innovationskraft.
Den som studerar på högskolan förbättrar inte bara sina chanser på arbetsmarknaden avsevärt och bidrar till Sveriges tillväxt, utan han eller hon utvecklas också som människa, ser sammanhang och får nya perspektiv på tillvaron. Ju fler som tar del av högre studier, desto större motvikt blir det till den devalvering av bildning, kunskap och kultur som jag tycker mig kunna se i vårt samhälle i form av antipluggkulturer, försämrad läsförståelse, ökad främlingsfientlighet, triviala kvällstidningsrubriker och alltmer idiotiska tv-programsidéer.
Eftersom vi lever i en tid där de tekniska möjligheterna för att bilda sig och ta del av ny kunskap i en öppen utbildningskultur ökar för var dag som går måste vi också använda dessa möjligheter i samhällsbygget om vi ska kunna utgöra en motvikt till det som är förenklat och fördummat.
Herr talman! Jag vill avsluta med en vädjan till majoriteten i utskottet att tillsammans med oss i bred majoritet anta alla dessa utmaningar. Släpp er gamla debatteknik som går ut på att ta billiga poäng genom att påstå att vi måste välja mellan kvalitet och kvantitet och att vi bara bryr oss om det senare. Släpp den politik som orsakar skandalrubrikerna och de oroade inläggen, inte bara från oss socialdemokrater utan också från så vitt skilda håll som TCO, Svenskt Näringsliv, Teknikföretagen, ett flertal lärosäten och ENQA, för att nämna några.
Det finns en oro för att vi aldrig kommer att klara konkurrensen med så låg andel högskole- och yrkeshögskoleutbildande, oro för matchningsproblem och misslyckade rekryteringsförsök, oro för den ökade snedrekryteringen, oro för ett kvalitetsutvärderingssystem som ensidigt premierar vissa saker och inte håller måttet internationellt och oro för kompetensförsörjning i hela landet.
Dimensionera högskolan och yrkeshögskolan efter efterfrågan och förmåga. Stäng inte dörren i ansiktet på dem som både vill och kan. Ta till vara den naturliga nyfikenheten och den inneboende kraften hos de individer som står och stampar och vill in. Gör en seriös översyn av högskolelandskapet för att kunna utveckla, och eventuellt avveckla, med goda argument i stället för godtycklig strypning. Att bara backa upp en handfull elitinstitutioner är varken en framgångsrik lösning på de framtida utbildningsbehoven eller på hur man ökar kvaliteten i den högre utbildningen och forskningen. Sverige behöver både stora breda universitet och specialiserade mindre högskolor.
Gör allt detta för alla de 10 000 i år och 20 000 nästa år som står och stampar, vill in och är fyllda av lusten att lära och "jag kan också".
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 11 men står naturligtvis bakom innehållet i samtliga våra reservationer och i det särskilda yttrandet.
(Applåder)